MÅNADENS INDIE Enviken Records
På Wikipedia beskrivs den lilla byn Enviken utanför Falun så här: ”Enviken is a locality situated in Falun Municipality, Dalarna Conuty, Sweden with 609 inhabitants in 2010. Residents of Enviken are known to harbor a nostalgia for mid-20th century Americana complete with a fondness for rockabilly and classic American automobiles. Enviken is also the name of a record company in the Swedish province of Dalarna.”
Mannen som har satt Enviken på kartan heter Patrik Staffansson. 1997 startade han Enviken Records och två år senare sade han upp sig från sitt jobb som svetsare och sedan dess har bolaget varit hans heltidssyssla.
– Bakgrunden är en ganska lång historia, konstaterar Staffan. Men jag ska försöka komprimera den så gott det går!
–Vi får gå tillbaka till mitten av åttiotalet när mitt egna band blev tillfrågade om vi ville spela in en platta för det lokala bolaget Booze Records, vilket vi såklart ville. Men vi var benhårda på att det skulle låta rätt, alltså som om det vore inspelat typ 1956. Det fick inte låta som något modernt skit, enligt vårat något ungdomliga sätt att se på saken…
– Vi fick rådet att ta med musikreferenser till studion så skulle det bli rätt.
Här kan man snacka om kulturkrock, för när nålen släpptes ner på LP:n vi hade med oss så spärrade ljudteknikern upp ögonen och stirrade på oss som om vi vore från en annan planet. Efter halva låten stängde han av och sa att om en dylik produktion skulle komma från hans studio skulle det ge honom dåligt rykte. Vi fattade ingenting, vad kan vara bättre än lite distorsion och mono?
Enligt Staffan resulterade inspelningen i någon slags kompromiss.
– En kompromiss som vi inte var nöjda med… och det blev aldrig utgivet. Men där och då kom insikten att ska man få det att låta som man vill så får man göra det själv, helt enkelt!
Men hur gör man för att få det där soundet du är ute efter?
– Internet fanns inte på kartan vid denna tid. Hade man tur fanns det bilder eller lite information i någon bok eller på baksidan av en LP och ibland hade någon hört något från någon som kände någon. Vi fick fatt i en rullbandare och en mikrofon, sedan blev det några år med en massa experimenterande från och till. Ett av våra problem var att få till det rätta ekot, hur fasen gjorde dom? Vi provade en massa moderna effektburkar, men det lät inte rätt i våra öron…
– En av våra mest briljanta idéer var när vi insåg att det var sjyst reverb i lokala skolans duschrum som hade kakel från golv till tak. Så vi släpade in alla instrument, satte upp mikrofonen och tryckte på ”REC”. Sedan gick vi ut för att lyssna på mästerverket, det visade sig ju vara en kakafoni av ljud. Väldigt besvikna såklart men vi lärde oss i alla fall en sak… det var inte så här man gjorde!
Jakten på det rätta soundet fortgick ett tag och Staffan blev mer och mer biten av det här med att spela in musik.
– En kväll när vi hade fått tag i en till rullbandare höll jag och bassisten på med att testa olika teorier när vi plötsligt kom på hur man gjorde eko – eller delay, som vi lärt oss att det hette, med bandaren och helt plötsligt var det där, soundet vi letat efter. Vi slängde oss på telefonen och ringde de andra i bandet. Tio låtar spelades in i mitt vardagsrum, fortfarande med en mikrofon.
Två av dessa hamnade på en singel som släpptes 1991.
– Efter några månader kom en kompis hem från London och hade med sig en tidning där man listade de mest spelade låtarna på rockabillyklubbarna i London och vår låt Something Baby låg som #3!
Låten spred sig över Europa och snart nog började bandet turnera utanför Sverige.
– Efter ett tag började andra band höra av sig och frågade om jag kunde spela in dom, vilket jag gärna gjorde. Jag avancerade från en mick till två och spelade in överallt där det funkade. I lador med jordgolv, garage, bystugor, jag har till och med spelat in en platta i mina föräldrars bastu!
De mesta av dessa inspelningar gavs sedan ut på olika bolag, men tanken på ett eget bolag hade började gro hos Staffan.
– Jag skulle lika gärna kunna ge ut det själv. Dessutom började det bli så mycket band här i regionen och jag kände att det skulle vara en bra grej för att supporta alla dom.
– Jag hade dessutom redan byggt upp ett nätverk ute i Europa där jag kände massor av handlare och mailorders som köpt mitt bands plattor.
Grunden fanns där helt enkelt.
1997 släpptes den första sjutumsvinylen på det nystartade skivbolaget Enviken Records. Och de 500 exemplaren med det lokala bandet The Swingin’ Doors tog snabbt slut. Sedan har det liksom bara rullat på…
På bolagets hemsida presenteras idag bolaget så här: ”Rockabilly is the base for Enviken Records, although anything that is ROCK & ROLL will find it’s place here & especially the music from Enviken & the surrounding areas.”
– Jag spelar fortfarande in de flesta av releaserna själv i den egna, numera fasta studion som kan hantera något fler än två mikrofoner samtidigt.
Hur ser bolagets ambitioner ut, musikaliskt och affärsmässigt?
– Rockabilly är definitivt basen, men det blir också annat närbesläktat som blues, country och rock´n roll så klart. Ambitionen från början var och är fortfarande att om artisten kommer från Enviken så behöver det inte vara rockabilly. Jag har till exempel gett ut svensk folkmusik med Tängerpojkarna. Deras musik härstammar från en tid när fiolen var djävulens instrument och man samlades i lador och logar för att slå klackarna i taket. Det är ju på sitt sätt rock’n’ roll!
– Vi har ju en massa etiketter på olika musikkategorier, kanske mest för att kunna ge lyssnaren en uppfattning om vad en artist sysslar med. Men oavsett genre så är det ju rock’n’ roll när det går rakt in i hjärtat och man vill bara skrika ”fy fan va bra!”. Jag misstänker att de flesta som håller på med musik någon gång har känt den euforin och troligtvis, förhoppningsvis, är det just det som är drivet.
Hur många titlar har du totalt i katalogen?
– Det blir nog en bit över 100, men jag måste erkänna att sedan intåget av digitala releaser så har jag tappat räkningen lite.
Vilka produktioner är Enviken aktuella med i år och vad ligger närmast framför er just nu?
– I år har det blivit album med den amerikanske bluesartisten Chris Ruest, det lokala bandet Ed Cavin & The Blue Kings – som är en ny generation Rockabillies från Enviken, en EP med John Lindberg Trio och i skrivande stund håller vi även på med en ny jullåt med dom. Den ska bli klar så fort det bara går.
Hur har det gått genom åren?
– Det har verkligen gått både upp och ner men jag har inte behövt gå hungrig och jag har haft fantastiskt skoj med alla grymma människor jag lärt känna.
Hur mycket betyder John Lindberg Trios stora framgångar för er som skivbolag?
– Det betyder så klart mycket. Det sätter bolaget mer på kartan, så nya artister hittar oss lättare och så vidare… Men framför allt är det ett kvitto till dom och oss alla som jobbat med dom genom åren att hårt jobb lönar sig. JLT har nått dit dom är idag utan något stort TV-program eller annat spektakel. De står inte och faller med att ständigt ”synas”, utan har helt enkelt en otroligt stabil grund.
Har du några personliga favoriter i katalogen?
– En av höjdpunkterna för mig personligen är albumet med den amerikanske rockabillyikonen Jack Earls som gav ut musik på Sun Records när det begav sig. Han var en stor inspirationskälla för mig i tonåren. Så att ha honom i min studio och att dessutom spela med honom är ett minne för livet.
Vilka har varit era största framgångar sedan starten?
– JLT:s plattor så klart. Första albumet med Simon Crashly & The Roadmasters 2001, där den första radioadden för bolaget kom. Jag har för mig att vi hade A-rotation på 18 P4-stationer, vilket var stort för oss.
The Domestic Bumblebees, Mike Teardrop Trio och Sonny Rogers.. för att nämna några har alla album som blivit undergroundhits men aldrig letat sig in på radio.
Är det någon eller några av satsningarna som av en eller annan anledning har blivit en missräkning?
– Ja, några få och jag har insett att det berodde på att jag tänkte ”det här kan jag sälja” och inte ”fan vad bra, det här måste jag ge ut”.
Ni har många engelska och amerikanska namn bland artisterna i katalogen. Hur mycket arbetar du internationellt – och hur går det?
– Det kan nog se så ut, men faktum är att de flesta svenska band tar sig namn som låter amerikanskt. Jag tror nog att det blivit cirka 80 svenska band genom åren.
– I och med det nätverk jag har i genren så kan jag ganska snabbt nå ut med en ny release. Ute i Europa köper man ju faktiskt fortfarande fysiska exemplar, så det är en viktig marknad.
Köper du in eller tar hjälp på annat sätt med vissa tjänster, som till exempel promotion eller digital marknadsföring?
– Ja, promotion händer, om det finns en bredare potential. Är det ett band som är mer retro eller smalare så gör jag det själv och går direkt på den radio och press som är intresserade av bagen.
Enviken Records har mer än 17 000 följare på Facebook. Hur använder ni rent generellt sociala medier för att sprida musiken?
– Sociala medier har ju på något vis gjort att världen ligger öppen, så det är ju väldigt viktigt numera. Både bolagets och artisternas följare är trogna, det är ganska lätt att få igång ett buzz upplever jag det som.
Speciellt när man kommer med ett nytt band så ser vi att det genererar gigs ganska omgående när vi pushar i våra kanaler och det är liksom A och O i vår värld.
Vilka distributionskanaler har ni?
– I Sverige och Skandinavien är det via Playground, i BeNeLux via Sonic Rendezvous, en ny setup för G/A/S (Tyskland, Österrike, Schweiz / reds.anm) är på g. Sedan når vi specialiserade handlare direkt i många länder. Digitalt är det The Orchard i hela världen.
Hur fördelar ni idag resurserna på digitalt, vinyl och CD?
– Jag skulle nog vilja säga att det är ungefär lika. Men det känns som att det ganska snart kommer att viktas över mer till vinyl och mindre till CD.
Har ni några andra fasta eller återkommande samarbetspartners?
– Sedan många år jobbar vi tätt med Cosmos Music. Speciellt för JLT, där de varit en viktig del av teamet.
Arbetar ni även på musikförlagssidan?
– Ja, vi har hittat en del samarbetspartners speciellt för synkar där vi nu fått mer och mer frågor på vår typ av musik. Senaste året har vi varit och nosat på en hel del grejor, men inte nått fram hela vägen. Jag går just nu och väntar besked där jag vet att vi är med ända in i kaklet så att säga.
Får ni ut musiken på ett bra sätt, tycker du? Vad skulle eventuellt kunna fungera bättre?
– Det är väl svårt för alla att ni igenom i det så kallade bruset, men det känns inte bra att en radiokanal som P4 får mindre och mindre lokal förankring. Jag upplever det som att mer musik i alla fall fick en chans på radion förut, medans det nu spelas i stort sett samma låtar i hela landet.
Svårigheter som indie?
– Kommer inte på någon!
Fördelar som indie?
– Snabba beslut.
Enviken Records är sedan flera år tillbaka ett av medlemsbolagen i SOM. Vilka förväntningar och förhoppningar har du på samarbetet inom organisationen?
– Jag hoppas att SOM kan fortsätta att verka och vara ett stöd för oss anslutna. Vi behöver en stark röst. En eloge till alla som lägger ner sin kropp och själ i detta.
Hur ser det rent allmänt på läget i Musiksverige just nu?
– Lite som jag var inne på med radion. Man skulle vilja att Sveriges Radio vågade spela lite mer musik från indiebolagen i landet, det görs ju grymt mycket bra musik i Sverige. Likaså vore det väl dags för ett TV-program med livemusik där både stora och små artister får plats. Jag tänker lite ungefär som Måndagsbösren – i alla fall som jag minns det programmet.
Claes Olson
ENVIKEN RECORDS
Kontakt:
Patrik Staffansson
patrik@envikenrecords.com
Artister i katalogen:
John Lindberg Trio, Harmonica Sam, Lily Locksmith, Mike Teardrop Trio, Chris Ruest, Marti Brom, The Domestic Bumblebees, Ed Cavin & The Blue Kings (m.fl)
