Månadens Indie – Gaphals

MÅNADENS INDIE Gaphals

Gaphals i Linköping är mer än bara ett skivbolag – snarare fem! Bolagets labelgrupp Almost Religious rymmer utöver Gaphals egen etikett även The Sign Records, Lövely Records, Daughters and sons Records och Religious Vömit. Dessutom ägnar man sig inte enbart åt skivutgivning, utan i somras tilldelades man Lars Winnerbäcks Nyponstipendium för sin konsertverksamhet under namnet City To City. Gaphals Kaj Sivervik reder ut begreppen…

Tillsammans med Patrik Lindecrantz bildade Kaj Sivervik Gaphals hösten 2010.
– Riktigt exakt vad som gjorde att det drogs igång är vi nog än idag lite oense om – men resultatet blev bra! berättar Kaj. Vi är båda sprungna ur DIY-punk och 90-talets hardcore-scen och vi har bägge varit involverade i diverse föreningar runt om i Sverige och gjort såväl spelningar sedan 90-talet som skivsläpp i olika utföranden sedan början av 2000-talet.
Innan Patrik och Kaj drog igång Gaphals var båda involverade i föreningen Eldsjäl som stödde lokala musiker som på egen hand ville släppa sin musik.
– Tanken var att föreningen skulle arbeta med kunskapsutbyte för att fler skulle få kunskap om skivsläppsprocesserna. Men det var för många kockar och jag och Patrik behövde något mer fokuserat där vi kunde lägga mer energi.
Redan när Gaphals grundades var tanken att man skulle vara mångsysslare och inte enbart låsa sig vid att vara ett skivbolag
– Vi har arrangerat lite konserter, haft som mål att ge ut böcker och tänkt att vi ska vara helt fria och göra vad som faller oss in. Men som vanligt när det kommer till den här typen av verksamhet så kommer livet ifatt en och man inser att ens riktiga mål i livet är att fylla källare, förråd och andra tomma utrymmen i sitt hem med osålda vinylskivor…
Idag har Gaphals tre delägare; Patrik Blom, Patrik Lindecrantz och Kaj Sivervik som driver och utvecklar bolagen.

 

Gaphals första utgåva var en kassett med Above Suspicious,
–  Den släpptes i en upplaga på femtio exemplar med hemmakopierade omslag. Vi har hela tiden arbetat med artister vi känt eller fått kontakt med via vänner. Fram tills idag har vi själva aldrig ställt frågan till ett band om de vill arbeta med oss, utan hittills har det tvärtom varit folk i vår närhet som har ställt frågan till oss. Vi gillar att ha en närhet och kunna nörda ner oss i detaljer.
– Jag skulle vilja säga att vårt bolag började bli mer seriöst när vi på en spelning med Graveyard i Norrköping snackade ihop oss med Kim från Den Svenska Björnstammen och Uno Friedner om att släppa Björnstammens brottarhit Vart Jag Mig I Världen Vänder på sjutumsvinyl. Projektet var helt galet då Björnstammen i vanlig ordning fick för sig att handscreentrycka alla 500 omslag själva – trots att de inte hade någon screentryck utrustning. Stackars Petter som tryckte allt fick låna utrustning på olika fritidsgårdar runt om i Stockholm, men han hann aldrig med i samma tempo som det var åtgång på skivorna. När sjuan skulle släppas så hade vi cirka 150 förhandsbeställningar redan inom två timmar. Det var enormt roligt att se just det intresse och kärlek till musiken som fanns från lojala fans. Det var något som fick oss att ta nästa steg!
Gaphals första riktigt egna fullängdsproduktion var med Den Stora Vilan, som man släppte både på cd och vinyl.
– Det var något som verkligen fick oss att inse vidden i hur man kan arbeta med musik. Vi insåg helt plötsligt att det kostar ju typ lika mycket att släppa en sjutumsvinyl som en LP, men intäkterna är det enorm skillnad i… Många försöker utmåla musikbranschen som något komplicerat och invecklat, men själv tycker jag mest det liknar en förenklad version av mitt arbete på en gruppbostad i slutet av 90-talet: Man skall ha koll på brukarens alla intressen, brukarens måsten, sjukdomar, medicineringar och humörsvängningar. Samtidigt skall du klara av att sköta en tvättmaskin, laga mat och hantera en väldigt grundläggande och ekonomisk budget och helt enkelt hålla i plånboken. Det svåra är att ha många bollar i luften, men gillar man det så är ju allt skitkul…
– Vi har genom åren arbetat med alla aspekter av musiklivet och vi tror oss ha ett ganska bra bondförnuft i hur man hittar en nivå där vi kan samsas med artisterna och hitta ett sammanhang där deras konstnärskap kan hitta kommersiella beröringspunkter för att projekten inte ekonomiskt enbart skall bli svarta hål.
Idén om uppdelningen i ett antal underetiketter på bolaget fick Gaphals för ett par år sedan när de i på jakten efter en tysk distributör fick följande meddelande:
”You know, In Sweden they might understand wat ya do, but here in Germoney ze recordstorz are lazy and don´t care whats on the recordz. They want a label that they know are metal, then they always know they can take ten recordz of all there releazez. Nobody in Germoney understand you label, you releazez everything….”
– Tanken hade väl slagit oss med, erkänner Kaj. Men den både hårda och rättvisa sanning som vi fick slängda i ansiktet från tyskarna tvingade oss att tänka igenom allt igen. Det tog nästan två år innan vi hade lyckats ta fram namnförslag och tankar på hur vi skulle bygga vidare, vilka bolag vi ville ha, vad våra målsättningar och inriktningar skulle vara på bolagen och hur vi skulle förmedla dessa.

 

2016 delades Gaphals upp i ett antal etiketter.
– Vi byggde om organisationen. Egentligen är skillnaden inte så stor förutom att det tydliggör våra tankar och skapar ett sammanband mellan artister och konstnärliga utformningar.
Gaphals etikett omvandlades till ett bolag med enbart svenskspråkig musik.
– Vi är fortfarande lite all over the place, men släpp som Olov Antonsson, Knifven, Edvard Hernevik och Henning kommer fortsätta bygga katalogen framåt.
– The Sign Records är den kanske mest genomtänkta labeln hittills. Namnet är egentligen bara ett nödvändigt ont då det är så svårt att arbeta med krångliga tecken på tangentbord och i http-adresser, tanken är att musiken skall få tala för sig själv. Som namnet antyder handlar det mer om bomärken. The Sign Records är ett samlingsnamn för tre bolag som arbetar med olika former av hårdrock, rock och metal. Det finns tre olika katalognummer och tre olika logotyper beroende på vilken del av bolaget en skiva släpps.
– Inom tecknet “cirkeln” har vi släppt akter som MaidaVale, Ill Wicker, Hällas och Svartanatt, det handlar om mer psykedelisk rock eller retrorock. I vår “fyrkant” så finner vi bland annat Honeymoon Disease, Märvel, Grande Royale, The Great Discord, Lizzies, Night och Tid. Här hittar vi många akter som har en kanske bredare publik, fast inom både klassisk rock samt hårdare nischer. Sist men inte minst så finns en “triangel”-märkning som är hem för allt extremt. Nekrokraft, Throne of Heresy, Snake Tongue och 偏執症者 (Paranoid) är några exempel.
– Personligen så ligger just The Sign-lablarna väldigt varmt om mitt hjärta då projektet kräver en ganska lång tid för att arbetas in och få folk att förstå konceptet, berättar Kaj. Vi har hållit på i två år, men jag tror att vi behöver tre till sju år till innan det verkligen kommer bli tydligt. Att arbeta med budskap och dolda agendor inom bolagen gör arbetet roligare, men samtidigt har vi en publik som uppskattar att det finns ett djup i både våra releaser och tankar. Vi är väl medvetna om att vi har en väldigt fysisk publik på etiketten och de kräver både tankemotstånd och utmaning. De sväljer inte allt med hull och hår utan det måste finnas ett djup för att de skall uppskatta vårt eller artisternas arbete fullt ut.

Tredje etiketten Lövely Records är bred och bygger framför allt på… gitarrer!
– Lövely Records är vår ungdomsdröm, ett bolag som har samma ärlighet i sina releaser som Subpop, Matador, Merge, In The Red och Dirtnap. Det skall vara direkt. Även när det inte är gitarrer som hos till exempel synthpop-bandet Priest så förmedlar de känslan av just den äkthet som gitarren har blivit en symbol för. På Lövely Records har vi haft glädjen att arbeta med MCC [Magna Carta Cartel] som består av bland annat Martin Personer (tidigare Omega i Ghost / reds.anm) som har enormt lojala fans. Det är riktiga musikälskare på det sättet som man minns från 90-talet. De finns utspridda över hela världen och har gett oss en helt ny publik. Lövely Records arbetar även med bland annat Priest, Nightmen, True Moon, The Dahmers, Tomma Intet och Rotten Mind…

Daughters and sons Records är ett projekt där Gaphals-trion arbetar långsiktigt med artister som släpper skivor under eget namn.
– Här arbetar vi fortfarande med att hitta alla beståndsdelar för att göra labeln komplett, men det får ta tid. Här har vi arbetat med släpp med Alexander Durefelt och Gus Ring.
Bolagets femte och sista label är Religious Vömit, som skapades för att stilla den punkabstinens som de involverade upplever att de får när de arbetar med för mycket tillrättalagd musik.
– Det är en etikett där vi kan släppa en pissförbannad sönderdistad vinylsjua i två hundra exemplar, en vinyl som ingen kan säga om den skall spelas på 33 eller 45 varv!
Hittills har man bara hunnit släppa en skiva med Håll Det Äkta på etiketten, men i höst kommer Religious Vömit att släppa Pissjars debutsingel och ytterligare ett par utgivningar är planerade.

Totalt hur många releaser har ni hittills släppt genom åren?
– Vi har fram tills idag släppt cirka 150 fysiska produkter, varav cirka 60-70 procent är albumreleaser.
Hur ser era ambitioner ut – såväl musikaliskt och kulturpolitiskt, som genremässigt och rent affärsmässigt?
– Vi vill verkligen inte stänga några dörrar för något, utan vi vill hela tiden göra allt bättre. Personligen har jag som ledord att “det skall vara kul att ha roligt”.
– Men det är väldigt viktigt att arbeta med saker som vi gillar. Vi vill arbeta med bra människor, roliga projekt och långsiktighet. Det är betydligt viktigare att det känns bra i magen och att man skapar glädje än att man vinstoptimerar. Vi är idag tre personer som arbetar med våra lablar, distributionen och allt runt omkring. En person är avlönad och två har arbeten vid sidan av. Om vi fortsätter att utvecklas som vi har gjort de senaste åren så kommer vi nog inom kort att kunna öka personalstyrkan och ambitionsnivån ytterligare.
– En bra verksamhet byggs på svett, tårar, hårt arbete och misslyckanden. Att alltid vara hungrig och vilja lära sig något nytt. Det går alltid upp och ned, vartannat år sitter vi och säger till varandra att ”det är nu det lossnar”, ”nu har vi tagit nästa steg med verksamheten”, ”nu kommer det att släppa”, ”nu kommer vi känna en trygghet i vårt arbete och ha en mer säkrad ekonomi”… Men det är ju tyvärr bara att erkänna att tryggheten och ekonomin aldrig blir det man hoppas. Man har nog gett sig in i fel bransch för att uppleva just trygghet. Vi arbetar med en målgrupp som kan skapa stabilitet ekonomiskt genom att den har plånbok, köper fysiska produkter och stödjer artister och bolag. Jag tror våra toppar och dalar är betydligt mindre än för andra musikbolag, men samtidigt är marginalerna små och möjligheten att fylla på sädesmagasinen är minimala…
Vilka titlar i katalogen är ni mest nöjda med och har ni några personliga favoriter?
– Den Stora Vilans andra album, som var den första fullängdaren där vi själva stod för allt arbete, har blivit en milstolpe för mig. Jag tycker än idag att den skivan är enormt bra och jag tröttnar aldrig på den. Den har en lagom speltid och verkshöjden är enormt stor, samtidigt som den har mycket populärkulturella referenser vilket är något som jag uppskattar. Ett annat album som har gett mig enorm glädje är arbetet med Slowgolds Stjärnfall. Jag blev övertygad av Thomas från Den Stora Vilan att Amanda hade något speciellt, men vägen till ett skivsläpp var lång för oss – vi var ganska svårövertalad som bolag. Men musiken övertygade mig direkt, speciellt spåret Det Osynliga. Jag sa till mina kollegor att skivan är värd att släppa enbart för den låten, om inte annat, Det Osynliga är en av de bästa låtar som har skrivits i Sverige på 2000-talet!
– Men det krävdes långa samtal med Amanda om just vad Slowgold var för henne. För att kunna nå ut med musiken och henne som artist till publiken så behövde både hon och vi hitta en tydlighet för att kunna presentera Slowgold och Stjärnfall. Jag upplever att det ofta är denna typ av samtal som öppnar upp hur en artist ser på sitt eget skapande och när våra samtal väl kom i mål så blev det snabbt självklart vilken lysande framtid Amanda och Slowgold har. Jag är enormt glad att vi fick arbete med henne i nästan två år innan hon tog klivet vidare till Playground.
– Nu i höst arbetar vi med ett album med Henning från Göteborg. Albumet är bland det vackraste jag hört på svenska. Henning har samma spelstil som Dire Straits, men sjunger på svenska och på albumet kompas han av Slowgold-bandet. Skivan har något som kan övertyga både Dire Straits-gubbar som är 50+ och de mest trendkänsliga 90-talister som dyrkar 70-talsrock. Samtidigt finns där all potential att nå samma breda publik som Slowgold har nått. Hennings album är det kanske bredaste, men samtidigt smalaste albumet som vi har släppt. Hela vår katalog är på liknande sätt väldigt tätt sammanflätad vilket gör att det ofta är svårt att plocka ut just någon enskild favorit. Själva processen och glädjen har involverat fler skivor…

Är det någon eller några av era satsningar som av en eller annan anledning har blivit en missräkning?
– Alla våra släpp har blivit missräkningar. Hade de blivit helt perfekta och precis som vi planerat så hade det varit dags att lägga ner. I Sverige uppskattar vi inte nog behovet av att misslyckas, det är av misslyckanden vi lär oss. En av de skivor som inte alls blivit som vi planerat är Niels Nielsens album ATVID. Vi prickade av punkt för punkt i arbetsplanen och allt som både vi och artisten gjorde blev som vi räknat med. Det enda som inte funkade var nog att ingen annan förstod skivan och kunde sätta den i ett sammanhang, samtidigt som vårt internationella arbete och kontakterna vid den tiden var med eller mindre obefintligt i genrén…
– Både Niels och vi är enormt nöjda med albumet och hela processen och alla pengar och tid som investerades har vi fått tillbaka mångdubbelt i erfarenhet och visdom. Niels själv gick vidare och tog med sig mycket av erfarenheten i skapandet av det första Dead Soul-albumet som släpptes av Razzia Notes och blev en östgötsk framgångssaga i sig. Vi som bolag tog med oss en enorm mängd av lärdom i arbetet med digital PR, distribution och filosofi kring albumreleaser. Skivan sålde kanske bara tjugo-trettio fysiska exemplar första året, men har efter tre-fyra år börjat sälja på igen, när Niels byggt en ny fanskara med Dead Soul och på grund av det aldrig upphörande ryktet om att han skulle vara den beryktade Cowbell Ghoul. De framgångar han nu har fått med sina nya projekt hade varit omöjliga att uppnå utan det arbetet vi la ner på ATVID-släppet, vilket gör att på något sätt sluts cirkeln nu när skivan sakta börjat sälja på igen.

Vad mer är ni aktuella med just nu?
– Under det senaste året har vi arbetat väldigt mycket med släppen av MCC [Magna Carta Cartel] och Tid. Det är två band som till stor del består av folk som varit med i Ghost från början. Det är sällan man får säga det, men dessa släpp har gått för bra. Vi har helt enkelt inte hunnit med i allt arbete. Det är inte många gånger man kan få säga att saker gått för bra, men den här gången är det faktiskt så. Det har varit enormt roliga projekt att arbeta med då banden har en stark artistisk prägel samt en hängiven och intresserad publik.
– Under vintern började vi även arbeta med Priest, som från att inte ha haft en närvaro i social media snabbt har förvandlats till ett av de största band vi arbetar med. Artister som har en tydlig bild av vad de vill och där man tillsammans kan skapa flera lager av fantasi för lyssnaren att spekulera i och fördjupa sig i gör att man själv tar sig tillbaka till tonåren på 90-talet när man upptäckte Turbonegro… Att arbeta med storytelling, fantasi och uttryck som förstärker musiken är väldigt roligt. Det finns en stor skillnad på vad som är musik och underhållning, men när man hittar rätt balans däremellan så skapas magi.

Arbetar ni även på förlagssidan?
– Jag tror att vi precis som många andra indiebolag arbetar mer med förlagsverksamhet än vi kanske förstår och utan att riktigt kapitalisera på det. Vi har detta på vår ständigt växande to-do list och hoppas att vi ska kunna börja arbeta med det fullt ut i framtiden. Precis som i alla delar av musikindustrin så krävs att man har bra samarbeten och bra människor att arbeta med.

Ni arbetar ju även som konsertarrangörer. Berätta!
– Vi gör konserter under namnet City To City. Vi arbetar framförallt i Linköping och Norrköping, men har i sommar även gjort lite konserter i Vadstena. Vi har under de senaste åren gjort mellan 60-110 konserter per år och fokuserar på konserter med en publikkapacitet på upp till 1000 besökare. Genom vårt arbete i Östergötland får vi en väldig bra helhetsbild av regionen, både ur en konstnärlig vinkling samt ur ett publikperspektiv. Detta är även något som får oss att få en djupare förståelse i hur man från skivbolagsperspektiv kan arbete med fysiska produkter i en ny musikindustri och förstå vikten av hur skivor och andra produkter kan skapa ett möte mellan artisten och dess publik. Vi har med oss mycket av detta i vårt tänk kring de akter vi arbetar med.

Hur mycket arbetar ni egentligen med bolaget?
– Jag skulle säga att vi arbetar mindre än vi borde, men mer än vår kapacitet egentligen tillåter. Vi är tre delägare idag, varav jag sedan i somras arbetar uteslutande med bolaget. Det går nog att säga att det är minimum 2,5 “vanliga” tjänster, men förmodligen är det ännu mer räknat i arbetstimmar som läggs ner.
– Internationellt köper vi in mycket extern promotion. Det är viktigt att man bygger långsiktigt och har bra folk på plats i de länder där man har en marknad. Sverige som land är så litet att vi helt sonika ofta struntar i att ta in promotion för att det inte är värt det rent ekonomiskt. Många av våra skivsläpp har en stor marknad men den är spridd över en stor geografisk yta.
– Svensk media är väldigt likriktad och den subkulturella media som finns är lätt att nå och intresserad av vad som händer. Vi har bra “go to” folk som vi arbetar med i Sverige när det behövs. Internationellt arbetar vi dock mer långsiktigt och inte lika projektbaserat med marknadsföringen. Alla regioner fungerar väldigt olika, och ju mer internationaliserade vi blir ju mer får vi även en förståelse över varför många indiebolag aldrig lyckas fullt ut med internationella projekt utan bara i enstaka regioner. I Sverige skulle vi behöva ett större independentbolag med internationella ambitioner för att driva utvecklingen och öka kompetensen kring det internationellt arbetet samt skapa hållbarhet inom branschen.
– Jag upplever tyvärr att det idag finns en stark skepticism till skivbolagen och deras arbete. Men jag tror att skivbolagen har sig själva att skylla då man inte alltid varit nog tydliga med vilket arbete man gör, vilka nätverk man besitter samt betydelsen av dessa. Man måste dock alltid sätta allt i perspektiv och efter ambitioner. Ju större ambitioner man har, ju starkare team måste man bygga – och där kan ett skivbolag vara en nyckel till långsiktig framgång…
– När man sitter i en stad utanför storstadsregionerna så är kanske det första man inser hur surt det är att kompetensen försvinner till andra större orter betydligt snabbare än ny kompetens utvecklas. Därför är det enormt viktigt att skapa nätverk med andra professionella. Vi har inte råd att vara kräsna kring vilka branscher som andra duktiga och ambitiösa människor är verksamma i, utan måste hitta personlig utveckling och kreativitet i filosofi och helhetstänk snarare än i ämneskompetens.
– Själva delar vi vårt kontor i centrala Linköping med tatueringssalongen Suspiria Tattoo och vi har verkligen hittat sätt att utveckla och sporra varandra. Eviga diskussioner där tyngden ligger i helt andra ämnen än produkten har gjort att vi utvecklats. Vad är skillnaden mellan ett hantverk där du enbart kan producera under 8-10 timmar per dag och en bransch som vår, där snabb tillväxt kan ske men det ofta krävs stora pengar för att växa. Vad från arbetet med hantverk och den personliga prägeln kan vi ta med in i massproduktionen av skivor?
– Vi letar väldigt mycket samarbeten i regionen, vi har genom åren arbetat otroligt mycket med producenten, och den kanske framförallt rastlöse själen, Niels Nielsen. Jag och Niels träffades på Studiefrämjandet där vi båda arbetade. Vi har helt olika bakgrunder och inställningar till allt, men har lyckats inspirerat varandra och lärt varandra i princip allt vi kan. Niels är en nyckelspelare i Östergötland som precis som vi själva har lyckats bättre internationellt än här hemma i Sverige. Vi har även arbetat enormt mycket med illustratören Mattias Frisk som sitter i Mjölby och med inspelningsteknikern Joona Hassinen i Norrköping. Kring konserterna arbetar vi mycket med United Vision som utgår från Norrköping. Jag tror att dessa samarbeten tillsammans med det nära samarbetet som funnits mellan oss alla och Studieförbunden Sensus och Studiefrämjandet har byggt upp den enorma musikscen som finns här i Östergötland.
– Jag kan uppleva att väldigt få människor förstår vikten av de möten och den utveckling som studieförbundens nätverk skapar i hela Sverige inom allt kulturliv. Skulle alla samarbeta i samma utsträckning som vi med dessa studieförbund, som drivs som ideella föreningar, skulle Sveriges musikliv kunna utvecklas ännu mer, och framförallt bli än med professionellt. Det som vi har här i Östergötland idag är något unikt, och med starka musikerframgångar som med Den Svenska Björnstammen och Ghost de senaste åren så är det svårt att säga att regionen inte är den stabilaste och mest växande inom Musiksverige, även om många härifrån har sina huvudsakliga marknader internationellt, vilket gör att det inte syns så mycket på hemmaplan.
Hur fördelar ni resurserna på digitalt, vinyl, CD – och annat?
– Jag kan uppleva att vi i Sverige stirrar oss blinda på format. Vi som skivbolag har egentligen enbart en huvudsaklig uppgift, vi skall leverera musiken på det formatet som kunden vill lyssna på den i. Det är inte upp till oss som skivbolag att värdesätta formatet. Det är alltid upp till den som skall lyssna på musiken.
– I Sverige har vi de starkaste inkomsterna från digitalt och vinyl. Internationellt skulle jag snarare säga att CD är den starkaste produkten via distribution, men vinyl via direktförsäljning till slutkund. Jag och Torny på Progress Production brukar prata om att CD:n är på väg tillbaka och jag tror väldigt mycket på CD i framtiden. CD är merchandise som är billig att leverera, samtidigt som den innehåller fler intryck än den digitala produkten. En fysisk produkt kan även skapa ett starkare band mellan ett fan och en artist. Om man 2017 säger att CD:n är ett dött format så saknar man tyvärr förståelse och kompetens om den framtida musikmarknaden.

Vilka distributionskanaler har ni?
– Digitalt arbetar vi sedan en liten tid tillbaka med Phonofile. Vi kom in precis innan bolaget blev uppköpt av Sony. Precis som alla indiebolag tror jag att vi tycker det finns ett par frågetecken att reda ut både personligen och i diskussionen Independent vs Major…
– Vi har i så stor utsträckning som möjligt byggt upp en egen internationell distributionsstruktur. Den kräver dock att vi har ett högt tempo i utgivningar för att inte portokostnader skall döda verksamheten. Vi arbetar med Bengans i Sverige kring fysisk distribution, i Danmark med Rilbar, i GAS-regionen med Cargo, i BeNeLux med Sonic Rendezvous, i England och Irland med Code7 / Plastic Head och i Nordamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland med MVD. Vi har även lite one-off avtal, bland annat så arbetar vi med Sony i Spanien kring vår release av Lizzies, som där faktiskt gick in på 16:e plats på försäljningslistan när skivan släpptes för lite mer än ett år sedan.
– Men det vore fel att säga att vi är nöjda med vår distributions set up. Vi vill få mer långsiktiga lösningar i Spanien där vi har många band som turnerar och har en stark marknad. Spanien är även nyckeln till Sydamerika som är en enorm musikmarknad som man på grund av okunskap ofta bortser ifrån. Vårt senast igångsatta projekt är att hitta en liten men stabil grund att arbeta med i Frankrike. Det är ett enormt nöje att lära av den franska marknaden, som jag på många sätt ser kanske ligger ett steg längre fram än Sverige i tanken kring hur man arbetar med det digitala…
– En stor del av vårt arbete går ut på att bygga nätverk. Är våra nätverk kring promotion och distribution bra så ska vi som bolag enbart behöva agera megafon för de uttryck som artisterna vill visa upp. Ju mer vi etablerar oss, ju mer arbete krävs i ren logistik. Det är rent ut sagt skittrist men något som vi ändå ofta får höra att vi gör bra – även om det skall kunna göras än bättre.
– Vi har fått fler och fler samarbeten med internationella management som jag upplever ofta har en mer realistisk syn på musikbranschen än många svenska management. Vi önskar att vi här i framtiden skall kunna vara ännu mer hands-on internationellt. Om vi skall kunna hålla samma ambitionsnivå som våra artister så kommer vi att behöva arbeta betydligt mer på internationell mark i framtiden då det i flera av de subkulturer som vi arbetar inom inte finns en professionell musikbransch i Sverige.

Förra året omsatte Gaphals inklusive City To City ungefär sex miljoner kronor och de senaste åren har bolaget fördubblat sin omsättning varje år. Är ni nöjda och får ni ut musiken på ett bra sätt, tycker ni?
– Vi är ganska missnöjda med hur vi får ut musiken. Vi är ganska usla försäljare och lite tokiga vinylsamlare hela bunten. Detta betyder att vi nog är ganska dåliga på att övertyga människor över hur starka våra produkter är och vilken stark målgrupp och hur många intresserade köpare det faktiskt finns för den musik vi arbetar med. Men jag tror vi arbetar lite annorlunda och vi har en väldigt stark direktförsäljning världen över, vilket gör att vår försäljning hos många verkar mindre än vad den är.

Vilka musikmässor och branschkonferenser har ni medverkat på – och hur ser ni på utfallet av dessa?
– När vi började gå på branschkonferenser så tyckte jag att framförallt att seminarierna var givande, men redan på vår andra branschkonferens så insåg vi hur återupprepande och ofta innehållslösa de är… Och alltid samma människor i panelerna. Sen så fokuserar tyvärr för stor del av branschen på alkoholen för att konferenser och mässor skall bli riktigt givande. Vi har efter ett par år dock lärt oss att det bästa sättet att göra det mesta av någon branschträff är att hänga i närheten av Joppe Pihlgren. Han är en munhuggare av rang som har precis alla de där sociala meet and greet-kunskaperna som inte tillkommer majoriteten av oss svenskar naturligt. Det är som vanligt möten mellan människor och inte konferenserna i sig som skapar utbytena.
– Jag gillar därför vad Where’s the Music har gjort under de senaste åren. Första året upplevde jag festivalen som lite trött, men för varje år har den utvecklats till något bättre. På WTM 2017 lyckades man för första gången under de åren jag varit på branschkonferenser i Sverige skapa en mötesplats där man faktiskt träffade både internationella och svenska aktörer under informella former. På årets WTM lyckades FKP Scorpio skapa något mer personligt genom att minska storleken på venues och sätta fokus mer på musiken, så jag är väldigt förhoppningsfull på nästa års WTM. Jag hoppas framförallt att FKP Scorpio nu tar nästa naturliga steg och ökar samarbetet med det lokala musiklivet för att skapa en ännu mer personlig konferens. Om FKP Scorpio dessutom skulle lyckas föra över just dessa personliga element på Bråvalla i framtiden så finns det nog en stor chans att vi kommer ha ytterligare en stark informell mötesplats med internationellt perspektiv i framtiden…

Vad upplever ni främst som de största svårigheterna som indie?
– Det enda som skiljer oss från majorbolagen idag är storleken på kassavalvet. Ekonomin är det eviga gisslet. Dagarna är långa och förutsättningarna ger en svärta i magen som tyvärr tar över ibland…
– Jag skulle aldrig rekommendera någon att starta ett nytt skivbolag idag. I den digitala världen krävs ännu mer att man lyckas bygga katalog och har pengar att investera på ett sätt som de som faktiskt skapar skivbolag nästan aldrig har. Det kräver enormt mycket mer långsiktighet än vad vi någonsin kunde tro. Jag tror vi fortfarande har ett par år kvar innan vi som bolag kan våga hoppas på att känna stabilitet under fötterna.

Fördelar som indie?
– Att vi inte får sparken när vi gör dålig business. Vi släpper på tok för mycket musik med hjärtat än med plånboken. Vi hade aldrig varit tillåtna att arbeta som vi gör i en annan miljö.

Vilka förväntningar och förhoppningar har ni på samarbetet inom SOM?
– Vi är helt nya inom SOM vilket betyder att vi är spända av förhoppningar över de samarbeten som finns. Jag har tidigare suttit i riksstyrelsen för Moks och vet betydelsen av föreningsstrukturer för att skapa en stabil grund för samarbeten. De flesta samarbeten sker dock via lösa nätverk som byggs upp vid sidan av föreningslivet. Jag upplever att vi har ett par bra diskussionsgrupper som är löst ihopsatta som satt oss i kontakt med bolag som liknar oss runt om i Sverige.
– Är det något jag verkligen skulle hoppas på i framtiden är det att SOM än mer kan bli en organisation för politisk påverkan på samma sätt som Svensk Live under det senaste året satt mer och mer press på politiken och kulturrådet om stöd för livemusiken. Jag tror att de svenska independentbolagen med ett ökat och omgjort fonogramstöd ganska snabbt skulle kunna bli viktiga internationella spelare som skulle anställa personal och som genom ökade framgångar även i sin tur kunna bli en viktig arbetsmarknadspolitisk aktör som med sina framgångar skapar än mer arbetstillfällen i hela musikindustrin – oavsett om det är studiotekniker, turnéledare, art directors, PR-personer eller musiker och artister. För att fonogramstödet skall kunna ge dessa effekter fullt ut måste dock stödet göras om till att bli mer av ett strukturellt bidrag som kan skapa en långsiktig stabilitet där bolagen kan våga satsa in i framtiden…

I somras tilldelades ni årets Nyponstipendium – berätta!
– Det är få stipendium som känns så bra att få som Nyponstipendiet. Att stipendiet är instiftat och skapat av en artist från orten där vi är verksamma (Lars Winnerbäck / reds.anm) och tilldelas någon som gjort något för utvecklingen av Linköpings kulturliv är så behjärtansvärt som det kan bli. Linköping är en konservativ tjänstemannastad där kulturlivet är otroligt underprioriterat i alla sammanhang. Att få Nyponstipendiet har öppnat otroligt många dörrar här i staden för oss. Sverige funkar ju i stort så att man får uppmärksamhet för att andra uppmärksammat en och inte för det man faktiskt gjort.
– Att stipendiet har en styrelse som består av människor som faktiskt bryr sig om Linköpings kulturliv gör att det till det finaste och ärligaste beröm jag någonsin fått. Det har gått mig rakt in i hjärtat och vi är väldigt ödmjuka för den betydelse som stipendiet haft och kommer ha för oss för att kunna fortsätta vara verksamma i Linköping. Vi tilldelades i första hand stipendiet för den konsertverksamhet som vi bedrivit. När vi började göra konserter i Linköping var staden i stort sett död som konsertstad. Ju mer vi har arbetat med konserter ju mer har det haft betydelse på resten av staden och nu är det i regel 4-7 konserter per helg i Linköping, en stad som enbart har 106 000 invånare i tätorten. Vi är väldigt glada över hur det arbete som två målmedvetna punkare drog igång för sju år sedan i stort har förändrat stadens kulturliv och attityd kring kultur. Det är när man tänker tillbaka på denna tämligen enkla process av att förändra en stad som man även inser att det skulle inte krävas så mycket av oss alla för att kunna skapa ett samhälle som var jämställt och fritt från rasism och orättvisa.

Nyponstipendiet är instiftat av Lars Winnerbäck, som liksom ni kommer från Linköping. Vad är er relation till honom?
– Personligen har jag ingen relation till honom alls, jag flyttade till Linköping 2006 och då hade han redan flytt fältet. Men de flesta man känner i Linköping har väldigt starka band till honom som artist och framförallt textförfattare, något som jag tror är väldigt beroende på hans förmåga att dela upplevelser som alla som växt upp i Linköping haft. Jag är väldigt fascinerade av denna typ av artister som kan skapa så pass starka band med sina lyssnare. För mig går mycket över huvudet men jag respekterar honom väldigt mycket då han har en enorm integritet och alltid gått sin egen väg. Det är just de saker jag värdesätter i ett skapande.

Hur ser Gaphals närmaste framtidsplaner ut?
– Vi arbetar just nu med några av de största projekt som vi varit involverade i. Vi arbetar i höst med Priest, The Great Discord och Honeymoon Disease – några av de största releaser vi gjort. Alla tre banden har en stor internationell publik och är band som verkligen berör sina fans på ett sätt som man sällan får vara med om. Att få arbeta med projekt som blir så personliga i mötet mellan artister och fans är något jag tror väldigt få människor får uppleva. Att få vara med i en skapandeprocess kring dessa releaser och att kunna ge input till artisterna för att de skall kunna nå ut med sina uttryck på ett maximalt sätt känns otroligt givande. Dessa släpp och tidigare releaser med MCC [Magna Carta Cartel] och the Dahmers under våren har verkligen tagit vårt bolag till en ny nivå. De har krävt att vi ser över alla våra strukturer och säkrat upp vårt sätt att arbeta. Vi hoppas verkligen på att kunna anställa inom en nära framtid för att säkra upp vår verksamhet än mer. Vi arbetar hela tiden på att bygga långsiktigt för framtiden.

Något annat du vill tillägga eller berätta?
– Precis som Cato den Äldre och hans bevingade “för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras” så skulle jag alltid vilja avrunda mina inlägg med det mindre catchiga: ”Så länge den digitala distributionen bygger sina ekonomiska modeller på likriktning av musik, där låtar skall passa in i mallen, så kommer inte independentbolagen att vara independent på riktigt. Så länge en låt, oavsett om den är 45 sekunder eller 16 minuter lång, genererar samma ersättning, så kommer vi alla att jaga klick istället för att fokusera på att skapa bra produkter, musik som berör och en hållbar musikscen. Dagens fördelningssystem inom den digitala distributionen leder enbart till likriktning och tar bort spänningen och verkshöjden ur musiken. Så… för övrigt anser jag att den ekonomiska modellen för digital distribution bör förgöras.”

Claes Olson

 

ALMOST RELIGIOUS LABEL GROUP

Kontakt: Kaj Sivervik
info@almostreligious.com

Gaphals
Den Stora Vilan, Slowgold, Niels Nielsen, Daniel Gilbert, Folkvang, Olov Antonsson, Wildhart, Den Svenska Björnstammen, Asta Kask, Gamla, Pengar, Riddarna, Grande Roses, Siena Root, Oblivious, Samling, Second Sun, Edvard Hernevik, Tigerbukten, Sju Svåra År, Class of kill’em High, Jehovah Eyes, Tikkle Me, Dobermann Cult, Beast, Dalaplan, Thurneman, Regimen, Knifven, Angers Curse, Nocturnal, Revenge, XaXaXa, Pusrad, Slagsmålsklubben, Damage, Red Doves, Rosvo, Tomma Händer, Plötslig Måndag, Din Skevf, Scorched Earth, Skraeckoedlan, Skogen Brinner, Big Hands, Svartenbrandt, Above, Suspicions, Anchor
https://www.facebook.com/Gaphals/

The Sign Records
Honeymoon Disease, The Great Discord, MaidaVale, Ill Wicker, Tid, Lizzies, Demon Head, Svartanatt, Märvel, Grande Royale, Nocturnalia, Hällas, Night, Highrider,, Wheel In The Sky, Paranoid, Siberian, Nekrokraft, Snake Tongue, Throne of Heresy
https://www.facebook.com/thesignrecords

Lövely Records
Priest, MCC [Magna Carta Cartel], True Moon, The Dahmers, Nightmen, Rotten Mind, Driving Rain, Hunt, Saturdays Heroes, Tomma Intet, Tyred Eyes
https://www.facebook.com/LLYrecords

Daughters and sons
Gus Ring, Alexander Durefelt
https://www.facebook.com/Daughtersandsonsrec
Religious Vomit
Håll det äkta, Pissjar
https://www.facebook.com/eventhepopevomits/