MÅNADENS INDIE Räfven Records
I år firar Räfven 15 år. Sedan några år tillbaka driver bandet sitt eget skivbolag Räfven Records – men exakt när, hur och var det uppstod är lite oklart, hälsar ”världens mest förvirrade skivbolag”. Ett av skälen till förvirringen till detta kan enligt folkpunkarna Räfvens tre talesmän Per Svenner, Rasmus Blanck och Martin Nurmi kanske vara att man just nu befinner sig mitt uppe i bandets eget jubileumsfirande – som i fredags kröntes med utgivningen av albumet 15.
– I bemärkelsen jubilarer så ser oss själva som en stad, förklarar Per själva idén bakom 15-årsfirandet. När en stad fyller jämt firar man det ett helt år, så det gör vi också. Vi har bland annat lagt upp det så att vi varje konsert påpekar att vi fyller 15 år i år och förväntar oss folkets jubel. Vi berättar bland annat hur svårt det är att hålla ihop så länge som band. Det är ju så himla få människor som har gjort det, det är högst ovanligt, kanske övre kvartilen av alla band i världen, om ens fem procent i världen som har gjort det.
– Vi bestämde oss för att göra en skiva som på något sätt fångar de här femton åren tillsammans, skivan heter 15 och släpptes i fredags. Vi ville åka till Japan och spela igen, vilket vi gjorde. Vi ville även göra en Sverige-turné, vilket vi kommer göra nu under slutet av året. Det vi hade tänkt och önskade göra är det vi faktiskt gör.
Men själva skivbolaget är alltså inte lika gammalt?
– Skivbolaget är absolut inte lika gammalt som bandet, konstaterar Per. Först gav vi ut skivorna helt själva. Alltså, tryckte upp och sålde på festivaler. Sjörövarstyle. Sedan insåg vi fördelarna med att starta en label, att det blir mer trovärdigt på alla sätt. Vi hade planer på att ge ut andra artister också, men än så länge har det inte hänt. Medlemmarna i bandet är ju aktiva i olika projekt så vi hade en tanke om att Räfven Records skulle kunna fungera som ett paraply för alla de projekten, men samtidigt som vi startade vårt skivbolag drog skivbranschen sin sista suck, då kom vi av oss lite och därför har vi inte gett ut andra artister.
– Jag tror att det började för att Jonas lyckades tigga till sig ett distributionsavtal med Naxos, minns Rasmus. Men jag minns inte precis när det var… Jag tror iallafall och är ganska säker på att Svensk Kultur var det första vi gav ut helt själva och det var 2011, och sen följde återutgivningen av I Folkhemmet som vi av ut på vinyl, Bring Back The Dinos, Teatro Baó-skivan och nu 15. Så fem? Sen vet jag inte hur nyutgåvor av de tidigare skivorna räknas. Men vi är uppe på 9 i katalognummer iallafall, så det kanske är 9 totalt!? Hälsningar från världens mest förvirrade skivbolag…
Hur ser era ambitioner med skivbolaget ut?
– Att få bestämma helt själva, summerar Per. Total frihet och egenbestämmande. Vi rör oss i en genre som inte är så relevant för de stora massorna, det finns inga stora utsikter att få A-rotation på P3 till exempel, men det finns någonting i att konsekvent göra sin egen grej i väldigt många år som är så jävla starkt. En legitimitet. Det är en av de stora vinsterna med att göra det själva, att vi vet vad vi får och inte behöver kompromissa med oss själva.
Vad är ni aktuella med i år och vad ligger närmast framför er just nu?
– I fredags släppte vi alltså jubileumsalbumet 15 som sammanfattar bandets femton år tillsammans i musikalisk form. Det är vackert, kärvt, energiskt och spretigt, precis som de senaste femton åren har varit. Det är mycket äventyr och det är precis vad det här bandet handlar om. Det är vad vi gjort och det är vad vi är. Ett äventyr. Skivan kommer bara säljas som LP och i begränsad upplaga. Sedan åker vi på releaseturné i Sverige för att sedan avsluta året med vår julfest på Fasching som blivit tradition numera och till sist har vi en helkväll på Storan i Göteborg med Räfvarnas Afton, ett koncept som också har många år på nacken och där vi bjuder in artistkollegor att medverka!
Hur har det gått genom åren?
– Det har gått otroligt bra för Räfven! Det är något av en framgångssaga, dels att spela instrumentalmusik i Sverige och lyckas nå en bred publik, från att spela på creddiga klubbar och festivaler till att figurera i bred underhållnings-TV som Moraeus Med Mera i SvT. Det är ganska ovanligt.
– Genom åren har vi sålt ganska mycket skivor och säkert nittio procent av dessa har sålts direkt efter våra spelningar. Vi säljer främst våra skivor genom att spela live. Vi har haft försäljning i butiker på den gamla tiden, vi är ju så pass gamla ändå att vi kan säga att vi var med när skivorna såldes i skivbutiker. Men nu spelar vi mest in skivor för att ha nya låtar att spela live, sedan säljer vi skivorna på live-gigen.
Vilka av era titlar i katalogen är ni mest nöjda med, d.v.s.: har ni några personliga favoriter?
– Vår senaste skiva 15 är väldigt bra och Svensk Kultur är en kanonskiva, för det var där Räfvens sound till slut kom fram, menar Per. Den moderna Räfven bildades där och då. Det var då vi började jobba som ett band på ett annat sätt och började ta oss själva på större allvar och det var också där vi blev öppet politiska.
Vilka har varit era största framgångar sedan starten och är det någon eller några av satsningarna som av en eller annan anledning har blivit en missräkning?
– Eventuellt är det Välkommen till Räfvbygden från 2009, men vi ser framgång på många sätt, säger Martin. Framgång är när en pappa väcker hela sin familj mitt i malmönatten och tar med dom ut på gatan där Räfven spelar musik. Framgång är att få spela Räfvens musik för människor på deras lyckligaste dag i livet. Framgång är att få lära ut Räfvens musik till barn och unga och att få inspirera till gemensam spelglädje. Framgång uppstår i de mest märkliga situationer och stunder och att ge ut musik rakt ut hjärtat är den framgång vi ständigt söker och ständigt längtar efter.
– De äldre skivorna sålde mer än de senaste, Next Time We Take Your Instruments är den vi sålt mest av, konstaterar Per. Som skivbolag har ingen satsning gått dåligt, däremot hade vi en ganska bedrövlig releaseturné efter att vi släppte Räfvbygden, men det hade att göra med att vi jobbade med en bokare som skulle boka en turné och sedan strax innan hörde av sig och inte hade bokat något alls. Det var tufft för oss som band men det som hände då var att vi plötsligt fick erbjudande att åka till Japan och då vände skutan.
– Eftersom vi så att säga är en stor del av vår egen distributionskedja så har vi har alltid kunnat räkna på vad vi kan sälja och det har stämt väldigt bra! Vi har aldrig satt oss i en situation på chans eller gjort en satsning som inte funkat.
Vilka musikmässor och branschkonferenser har ni varit med på och hur ser ni på resultaten och utfallet av detta?
– Vi har varit på Sweden Live några gånger och WOMEX några gånger, sedan har vi varit på Folk- och Världsmusikgalan som utställare. De har alla tre gett oss saker definitivt, sedan är det ju svårt att veta vad som ger vad men en enkel sak att säga är att WOMEX i Köpenhamn gav oss samarbetet med bokningsbolaget MTA och det ledde till att vi fick ännu fler gig och framför allt nya sorters gig, det var en marknad vi ville in på och bidrog till att vi sålde fler skivor.
Digitalt distribueras Räfven Records av The Orchard och ni har en fysisk distributör i Storbritannien, en i Japan och går genom Naxos i resten av världen. Hur mycket arbetar ni för att få ut er musik internationellt och hur går det?
– Vi arbetar ganska lite med att få ut musiken internationellt och att sprida den på andra ställen. Det har vi inte tid med, säger Per. Det är en sån grej vi tänker att vi vill göra, men där skulle vi behöva samarbeta med andra för kontakter. Har man ingen koll på hur man ska nå ut så händer ju inte det. Det har vi märkt. Att vår musik funkar utomlands vet vi till fullo eftersom vi haft fullständig succé i en otroligt tuff marknad men att knäcka koden till att lyckas utomlands är lite som med det tuffa gänget på högstadiet, det är svårt att komma in där! Det går alltid att göra oändligt mycket mer.
– Vi har fokuserat på att finnas på skiva i de länder där vi turnerar mycket, för att det krävs av en, som till exempel i Japan och Storbritannien. I Japan har vi satsat enormt mycket och jobbar hand i hand med vårt skivbolag på alla sätt för att det samarbetet ska fungera så bra som möjligt och det har det verkligen gjort! Det är svårt att från Sverige jobba i Japan, men det vi kan göra är att hjälpa till med det de ber om. Där jobbar de också på andra sätt än vi gör här, så då får vi anpassa oss till det.
– I Japan går det väldigt, väldigt bra. Vi hade vår första turné i där 2009 och då gavs det ut två utgåvor från Räfven samtidigt, den senaste skivan och en samlingsskiva med de tidigare utgåvorna. Det året slog vi skivförsäljningsrekord på Fuji Rock som är deras största festival och då snackar vi ändå Oasis, Public Enemy med flera som spelat där. Sedan kom vi tillbaka till Fuji Rock 2015 med en ny skiva och slog vårt eget försäljningsrekord från 2009. Vi har medverkat i Japanska MTV och på flera radiostationer med miljoner lyssnare. Vid ett tillfälle var vi i Shibuya på fest bland en massa vråliga hardcorefans som var där, så hörde vi att vi kände igen musiken som spelades och insåg att det var Räfven-låtar, framförda av ett japanskt Räfven-cover band. Då har man väl lyckats i någon mån.
– Det Räfven gjort för Sverige utomlands borde uppmärksammas av Handelskammaren och Svenska Ambassaden. Instrumentalmusik är så mycket svårare än att Cardigans sjunger ”love me, love me, say that you love me”… Ingen skugga över dem, men vi har ju spelat på samma ställen! Det är mycket svårare som instrumentalband än som popartist. Det har vi fått för lite press på i Sverige.
Köper ni in eller tar hjälp på annat sätt med vissa tjänster, till exempel promotion eller digital marknadsföring?
– Ja, vi köper tid av Anna Lindholm till exempel för promotion och digital marknadsföring, sedan har vi många år haft Nettan Kock på foto och film. Det är verkligen så vi jobbar, att köpa in tjänster och det samma gäller folk som gör videos, väldigt mycket är externt.
Hur mycket arbetar ni själva i sociala medier för att sprida musiken?
– Ganska mycket skulle jag ändå säga, utan att bli tjatiga, förklarar Per. Det tycker jag är viktigt. Bandet Räfven kan posta relativt mycket så länge det är vettiga grejer som postas, men blir det tjatigt slutar en tycka det är kul. Det är en svår balansgång att alla ska få reda på vad som händer men samtidigt inte vara tjatig. Man borde kunna fundera på att nå den nya generationen och då är det ju Snapchat som gäller, de har ju inte ens Facebook. Vill man nå den kommande publiken måste man tänka framåt och befinna sig där de befinner sig. Det är inte vår primära publik varken som bolag eller band så därför rör vi oss nog där vi ska, bland folk som har råd att köpa konsertbiljetter och festivalbiljetter men en behöver ju föryngra sin publik hela tiden.
– Där jobbar vi på ett annorlunda sätt för vi gör väldigt mycket workshops med musikspelande ungdomar. Där fångar vi en ny generation, de spelar vår musik och lär ut den till sina kompisar och på folkhögskolor, gymnasieskolor med mera. Vår musik har fått ett eget liv i kulturskolor. El Sistema har tagit upp några av våra låtar så att de ingår i deras standardrepertoar numera, så plötsligt blir det fantastiskt bra att vara ett instrumentalband. Benjamin Ingrosso kan få A-rotation på P3, men vi får kulturskolerotation och den är forever! Det är också ett sätt att sprida sin musik. En typ av långsiktig marknadsföring, verkligen långsiktig där folk inte bara lyssnar på ens musik utan faktiskt lär sig spela ens musik.
– Det gäller väl alla som sysslar med folk- och världsmusik, att drömmen är att skapa en trad-låt, där den ursprungliga källan glöms bort och låten får ett eget liv. Vi har lyckats med några låtar som fått egna vingar – Ale Schwester och Opus 2 är sådana exempel. Det är Rasmus Blanck som har skrivit bägge och han är doktor i logik så det kanske finns nåt där? De är enkla men geniala, som det ofta är med trad-låtar.
– Med ett världsomspännande musiknätverk som El Sistema så är chansen stor att låtarna sprids. Vi vet att de gör det. Det är ett sätt att föreviga musiken, man kan säga mycket om oss som band, men musiken vi gjort har verkligen chans att överleva oss inom genren. Det är bra grejer liksom, vi kan lära ut dem i en nybörjarorkester och inom tre timmar har vi en konsert där vi spelar våra låtar tillsammans med eleverna! Vi är väldigt stolta över att det finns en rad av småräfvar som spelar våra låtar och får en relation till den musiken på ett annat sätt. Det är lite så Räfven alltid har jobbat, underifrån och långsamt med att nöta in det i den svenska folksjälen istället för att trycka in det i ansiktet på folk. Hellre gå den andra vägen tycker jag.
Hur fördelar ni resurserna på digitalt respektive vinyl och/eller CD?
– Med det senaste släppet bestämde vi oss för första gången för att inte trycka CD-skivor utan bara ge ut musiken digitalt och på vinyl. Även om vi har en liten klick människor som fortfarande köper CD så har vi märkt att försäljningen på vinyl går upp.
– Som skivbolag ger en ny skivinspelning oss nya låtar och nya möjligheter till spelningar och det är så allt går runt. Vi är ett av de band som får tillbaka utgivningspengen på försäljning, vilket är ganska ovanligt i den genren vi rör oss i. Men det hindrar ju inte att ett fonogramstöd hade varit otroligt trevligt att få.
Arbetar ni även på musikförlagssidan?
– Det gör vi inte, det har vi aldrig gjort. Vår musik skulle kunna nog funka ganska bra med synkar dock! Gällande reklamfilmer skulle det nog bli diskussioner i bandet, men TV-serier och filmer skulle funka bra. Vi har haft våra låtar med i Ullared och i Antikrundan. Branschen har tyckt att vi varit lite larviga, men Räfven är folkets band.
– Väldigt få artister är från Stockholm, de flyttar dit för att branschen finns där. Intresset för oss har ökat kraftigt i Stockholm på senaste tiden, men de kommer ju alltid tio år senare, även om de tror att det är tvärtom. I en mindre stad startar man ett band för det är det enda som finns, det går att rabbla listan enormt lång, Kent, Backyard Babies, Cardigans, hela metal-scenen från Göteborg, men det verkar vara svårt i Stockholm. Musiker som spelar i Stockholm blir oftast bara musiker och så kompar de Veronica Maggio på hennes nästa turné istället för att sätta ihop ett band som de satsar på.
– I Stockholm finns en ängslighet och ett finger på pulsen som är bra på vissa sätt, men för att odla en särart är det bättre att bo i en annan stad. För att hitta ett eget uttryck, då är det lättare att bo någon annanstans än att bo i Stockholm.
Vilken har varit bolagets ungefärliga omsättning och vad ligger ni totalt ungefär på i antal sålda exemplar, Spotify-plays eller downloads?
– Spotify är inte lika imponerande som den fysiska försäljning, konstaterar Per. Vi behöver placeras i listor för att få upp de siffrorna, men att hamna på Spotifys egna listor verkar vara svart magi. Räfven är ett live-band, vi vill ha nya låtar att spela live och det är därför vi spelar in skivor.
– Siffror förmår sällan fånga Räfvens omsättning eftersom vi jobbar mest med glädje, svett- och dansparametrar, förklarar Martin. Vi säljer en och annan skiva när vi spelar live eftersom människor blir så glada att de gärna vill knyta ett materiellt minne till upplevelsen, kvällen och känslan, och för att många vill stödja och supporta Räfven. Vi är tacksamma för var och en!
Får ni ut musiken på ett bra sätt, tycker ni?
– Det får vi, tycker jag – men mycket vill ha mer, svarar Per. Klart vi skulle vilja få mer press, intervjuer. Men samtidigt vet jag inte om man skulle vara lyckligare för det. Det här bandet överträffar alla förväntningar någonsin satta, så det går inte att vara missnöjd tycker jag. Det är en så bekväm position att kunna göra det vi vill när vi vill, det är en fördel med att inte ligga på nåt majorbolag som pumpar in en massa pengar och sedan försvinner, med pengarna. Så ser inte vår värld ut. Vi är noga med att inte lägga alla kulor i samma korg.
Svårigheter som indie?
– Uppenbara svårigheter, som att ha mycket mindre muskler…
Fördelar som indie?
– Även där uppenbara fördelar, som att inte behöva känna press från något håll, konstnärligt eller att någon ska blanda sig i hur man ska göra eller vilja göra.
Räfven är ju ett av medlemsbolagen i SOM. Vilka förväntningar och förhoppningar har ni på samarbetet inom organisationen?
– Ingen aning, jag vet inte ens vad de gör, säger Per. De kanske skulle behöva synliggöra sig själva bättre så att medlemmarna vet vad de ägnar sig åt? Självklart är det svårt att som brokig skara indiebolag stå upp mot Sony och Warner, kanske lite som att leda Musikerförbundet. Det är säkert inte lätt att samla dansbandsmusiker med hårdrockare och jazz och företräda deras intressen trots att de är så vitt skilda de kan bli. Men en företrädarorganisation ska alltid vara på tårna. När det är medlemmarna som betalar är det inte mer än rätt att det händer saker.
Hur ser ni rent allmänt på läget i Musiksverige just nu?
– Det är ju tufft. Så är det. Det man märker är att fler och fler slåss om att spela live för det är där det finns pengar. Att tjäna pengar på utgivning är få förunnat, det är ett problem med streamingtjänsterna, de tar för stor del av kakan. När vi spelade på Spotifys kontor i Japan påmindes vi om vart pengarna går och det är samma sak på deras huvudkontor här i Sverige, med åtta våningar och fria vending machines. Det är artisterna och bolagens pengar som betalar för det och det är tråkigt att se. Men å andra sidan kom de in på spelplanen i en situation där musiken bara laddades ner så något ska de väl ha för det…
– Räfven har alltid ställt sig lite utanför det där, både som bolag och som band, varit autonoma och så gott det går skapat våra egna kanaler. På så sätt känner man sig inte så drabbad då. Vi har snackat med kompisar om det, att vi började ge ut skivor redan när skivbranschen hade börjat dyka, så vi vande oss aldrig vid den typen av inkomster som fanns innan. Bland generationen innan oss finns det en uppenbar bitterhet som vi inte drabbades av eftersom vi gav oss in i den här världen under de förutsättningar som var, då lär man sig att jobba med det man har. Vi har aldrig haft de där stora pengarna och det är inte därför vi är här. Vi gör musik för att vi måste och behöver vi ett bolag, då startar vi det. Det är inte konstigare än så, vi startar en festival, vi gör en turné, vi trycker upp en massa konstiga grejer. Det är fördelen med att vara sin egen, allt är möjligt och allt är enkelt!
Något annat ni vill tillägga eller berätta?
– Om ni nu har läst den här artikeln ända hit, så lyssna på vår nya skiva. Lyssna från början till slut. Räfvens skivor är lite som en påse bridgeblandning, om man inte gillar de gröna med lakrits i kanske man kan gilla chokladen med russin i? Wow. vilken gammal referens förresten, det var ju typ min farmor som köpte såna påsar! Jag gillade bara de gröna med lakrits i!
– Om man också verkar i den här independent-branschen tycker jag även man ska leva därefter, gå på konserter, lyssna på band och för all del klicka likes på Facebook och Instagram, det kostar inget. Så man inte bara driver ett indiebolag och så ses man på backstageområdet på Way Out West och på Ullevi när Håkan Hellström spelar. Det kan man väl också göra, men fan inte bra det! Gå på gig på Kafe 44 också, eller kanske lämna Stockholm ett tag, åka till andra städer och kolla vad som händer där, för det händer fan saker! Då kanske man snappar upp något som de andra i Stockholm inte vet om och då har man sitt nya Soundtrack Of Our Lives eller The Ark att ge ut på sitt skivbolag och sedan sälja dyrt till Sony när det väl sker…
Claes Olson
RÄFVEN RECORDS
Kontakt: info@rafven.se
Räfven @ Spotify >>>
https://open.spotify.com/artist/5dHvGxMcTxNlOwUmzzsqs3?si=9jeC1iRuQyqArg7kbeLGew