Historien om SOM – nedtecknad av Jonas Sjöström
NIFF konstitueras 1974
SOM grundades på ett konstituerande möte den 18 oktober 1974 i Vaxholm och hette då NIFF (Nordiska Ickekommersiella Fonogramproducenters Förening).
Jan-Olof Schill från MNW var ordförande på mötet och Robert Aschberg från Oktober justerade protokollet som Roger Wallis (MNW) fått i uppdrag att skriva. Övriga konstituerande medlemmar var norska MAI, representerat av Anders Johansson och Tor Berhardsen, RKOB representerat av ägaren och enda artisten Robert Broberg, Manifest från Luleå representerat av Kjell Sundvall, SUB från Uppsala representerat av Anders Folke och Frans Mossberg, Silence och Chilekomitttén representerat av Jan Hammarlund och Tibet 46 från Stockholm (senare Musiklaget) som skickat Torstein Tennman till mötet.
Grundandet hade föregåtts av två möten i Vaxholm i september samma år. De var båda så kallade Producentmöten där de bolag som använde SAM Distribution diskuterade utvecklingen av musikrörelsen i allmänhet och problem kopplade till den egna verksamheten och distributionen i synnerhet. Det var digra protokoll som producerades från mötena och en av frågorna som togs upp var behovet av att bilda en producentförening för att kunna diskutera skivbolags frågor utanför SAM. Dessa producentmöten utgjorde således grunden till NIFF.
Frågan om en producentförening med nordisk grund hade även väckts av norska MAI och danska Demos på producentmöte i Vaxholm den 17 september 1974. Det beslöts efter detta möte att gå vidare och kalla till ett konstituerande möte för en nordisk producentförening. Karsten Sommer från Demos, Otto Donner från Love i Finland samt representanter från MNW och MAI diskuterade hur det hela skulle genomföras. Man uppdrog åt en arbetsgrupp att förbereda frågan genom att kalla berörda bolag till konstituerande möte samt utarbeta förslag om hur stadgarna skulle se ut. Föreningen föreslogs heta NIFF. Man uteslöt inte heller att bjuda in producenter utanför musikrörelsen och som exempel nämndes Rikskonserter och Europa Film, så skedde dock aldrig.
Redan på dessa förberedande möten var det tydligt att till de viktiga frågorna hörde, förutom att allmänt samla information och utbyta erfarenheter, inkasserandet av radiopengar, ncb avtalet, hur att påverka kulturpolitiken och att säkerställa tillverkningen av skivor i Norden till rimligt pris.
Stadgar
De stadgar som antogs den 18 oktober 1974 var inte uppseendeväckande, utan i förhållande till tidsandan ganska neutrala. Två paragrafer stod dock ut. Den partipolitiskt obundna ideella föreningen NIFF hade som syfte i § 2: ”att genom organiserat arbete för medlemmarnas gemensamma kulturpolitiska och ekonomiska intressen skapa ökad styrka för den ickekommersiella musikrörelsen”.
Medlemskap var enligt § 3 öppet för alla som anslöt sig till föreningens syfte ”och som arbetade under sådana former, att verksamheten av föreningen bedöms ej styras av spekulation i ekonomisk vinst utan av progressiva kulturpolitiska värderingar”.
Det var klart som korvspad. Nästan. I förslaget till stadgar som skickats ut med kallelsen hade man föreslagit att medlemskapet skulle vara kopplat till ”bestämda kulturpolitiska, litterära och musikaliska värderingar”. Men ”litterära och musikaliska” fick ge sig och tur var väl det.
Dessa två paragrafer i stadgarna kom sedan att delvis skivas om vid flera tillfällen med start redan 1976, då man antog följande nya tillägg i målsättningsparagrafen: ”Föreningen skall också arbeta för att stärka medlemmarnas oberoende av monopolkapitalets musikindustri genom att verka för att produktionstekniska resurser och distribution organiseras gemensamt i samarbete mellan medlemmarna.”.
Diskussionen om hur att formulera målsättningen och kriterierna för medlemskap har varit ständigt föränderlig och levande i SOM just på grund av att de utgick från en specifik tidsanda och politisk situation och sedan ändrats i takt med den utveckling som samhället i stort genomgått. 2005 heter det:
”Föreningen ska genom kulturpolitisk verksamhet, särskilt inom musikens område, skapa förutsättningar för ett mångfaldigt och innovativt musikliv med demokratiska värderingar.”
Man kan också påpeka att det idag självklara begreppet independent eller indie, som omväxlande använts om viss typ av skivbolag och viss musik, är ett ganska grumligt begrepp, som faktiskt först definierades av musikrörelsen i Norden. En definition som NIFF rent formellt hade uppgiften att uttrycka i stadgarna. Det var ingen lätt uppgift då och är ingen lätt uppgift idag!
Prioriterade frågor
Det första NIFF mötet satte genast tre frågor i förgrunden och gav Lasse Wimmercrantz (MNW) i uppgift att omgående utreda dem på halvtid. Dessa var ”Radiopengar, Pressningspriserna och SAM:s ersättning för producenternas försäljning utanför SAM”. När det gällde radiopengarna har denna fråga fortsatt att vara grundläggande för SOM, dess verksamhet och för flera producenters möjligheter att existera. I den bemärkelsen är ju SOM att se som en upphovsrättsorganisation. När det gällde pressningspriserna ledde detta raskt till grundandet av Ljudpress 1976, musikrörelsens ”eget” vinylpresseri i Östersund.
NIFF:s medlemmar såg sig 1974 som utmanare till en delvis förstockad och kommersialiserad bransch, det gällde inte bara musikens innehåll och hur den skulle säljas och distribueras, utan man utmanade även de strukturer och institutioner som branschen byggt upp. En stor fråga 1974 var att flera små presserier hotades av nedläggning i Sverige, Norge och Danmark, då EMI hade fått statligt stöd för att stort nordiskt presseri i Åmål. Framtida scenarier med monopol på skivpressning kontrollerat av EMI diskuterades och gav kraft åt idéerna att dra igång eget presseri. Åmål lades för övrigt ner ett par år efter lokaliseringsmiljonerna tagit slut.
Musikbranschen i Sverige när NIFF startar
Branschen var i mitten av 70-talet mer mångfasetterad än dagens skivbolagsstruktur. Sverige hade vid denna tid flera stora framgångsrika oberoende bolag, så som Sonet, Metronome, Elektra och Polar. Dessa representerade i sin tur flera av de stora internationella bolagen, som även de vid denna tidpunkt var många fler och ännu inte fusionerade till den handfull bolag vi idag har. Till de framgångsrika men ännu unga utländska bolagen hörde Island, Virgin, Chrysalis och Charisma som alla representerades av svenska Sonet. Anders Burmans Metronome ansvarade för dåvarande Warner etiketterna och skulle snart bli uppköpt av Warner och Polar skulle snart explodera med ABBA. Elektra representerade bland annat RCA. CBS (senare Sony), EMI och Polygram (senare Universal efter sammanslagning med MCA) hette de stora utländska koncernerna.
Det skapades en viss antagonism mellan musikrörelsebolagen och det ”etablerade” och anledningen till det var en mix av kulturella, politiska, personliga och ekonomiska faktorer. NIFF bolagen hade i grunden en övertygelse om att man för att kunna vara oberoende, måste kontrollera hela kedjan från ax till limpa. Man kan enkelt dra parallellen till att kontrollera produktionsmedlen, vilket var marxistiska grundkursens budskap vid denna tidpunkt. Oberoende var att kunna spela in vad man ville i sina egna studior och sedan själv tillverka, sälja, distribuera och marknadsföra detta till butik och slutkund. Att ha kontroll över hur man skötte upphovsmannaersättningarna, radiopengar och hur man företrädde branschen var en logisk del i denna strävan. Det fanns, en kanske överdriven, misstro mot en etablerade branschen och det fanns ett behov av att hävda sin egenart och de politiska ställningstaganden man gjort. Dessvärre drabbade detta krav på ”ställningstagande” främst de svenska bolagen som t.ex Metronome. Detta drog olyckligt nog en skiljelinje mellan musikrörelsen och ”kommersiella” oberoende bolag istället för mellan de svenska och utländska, mellan indie och major.
En starkt bidragande orsak till övertygelsen om att man behövde ha kontroll över hela ledet var MNW:s erfarenhet med CBS distribution. MNW som från starten 1969 distribuerats av CBS hade förvägrats distribution av några titlar med hänvisning till det politiska innehållet som CBS fann störande. Det var det självklara ideologiska avstampet för att sjösätta en egen distribution 1971. Det gällde att stå på egna ben om man skulle kunna nå ut. Det räckte inte med egen studio. Egen presseriverksamhet var en logisk förlängning av denna strävan att lita till egna krafter.
I media hade musikrörelsen haft ett väldigt flyt båda när det gäller de grundläggande idéerna och artisterna och skivorna. Den då så betydelsefulla dagspressen var mestadels helt på ”rörelsens” sida och de behövdes i princip ingen annonsering. Många journalister var själva delaktiga som musiker eller på annat sätt i musikrörelsen och sedan fanns husorganet Musikens Makt. Radion som vid denna tidpunkt bestod av P3 och dess ungdomsredaktion var i den övriga branschens ögon helt i händerna på musikrörelsen. Det mediala övertaget kan kanske sägas kulminera när TV2 beslutar att sända Alternativfestivalen som motvikt till Eurovisionsschlagerfestivalen. ABBA står mot Sillstryparn och Nationalteatern. Detta retade branschen. En annan vändpunkt och irritationsmoment var när Grammis lades i malpåse av IFPI på grund av att priserna kammats hem av de alternativa bolagens artister.
NIFF 1975-1989
NIFF arbetade vidare med sin agenda och en mängd nya medlemmar tillkom, främst svenska men även danska. Norrmännen förblev få och Love och övriga finska bolag höll sig avvaktande. Förutom viss turbulens och politisk debatt rörande Plattlangarna kontra SAM och diskussion om ägandet av Ljudpress, var det ett antal frågor som förblev återkommande för mycket lång tid.
Produktionsfrågor
Ljudpress som sätter igång 1976 blir senare en NIFF angelägenhet och det diskuteras flitigt om man ska satsa på utökad egen produktion med tryckeri och senare även eventuell CD tillverkning. Denna diskussion om egen produktion är även grunden till att SOM på 80-talet för en tid går in som delägare i SIB-Tryck, när detta rekonstrueras efter hot om konkurs.
Distributionsfrågor
Producenternas eviga problem med distributionen var flitigt debatterade och gällde Sverige, Danmark och Norge. Men kom sedan successivt att ersättas om frågan om hur att skapa intäkter utanför Norden. Först med små insatser för att lyckas öka uppmärksamheten och försäljningen i Tyskland, senare med en satsning på Japan och generellt med satsningar på deltagande vid musik mässor.
Upphovsersättningar
En stor fråga under alla år är hur att få tag i alla radiopengar. Dels hur man säkerställer att allt som betalas ut till IFPI vidareavräknas och inte stannar i olika potter som ej fördelas, dels hur att får in pengar från utlandet och först då Norden. Här ingick även arbetet med att bedriva lobbyarbete och bli remissinstans för kulturpolitiken rörande musikområdet och för de upphovsrättsliga frågorna som rör musiken. Under perioden 1975-1985 ökar intäkterna stadigt, inte minst vare det nya media landskapet och förstärkt upphovsrättsligt skydd för skivproducenter.
Förskott
Till det som tidigt upptar styrelsen är frågan om förskott på radiopengar. En slags låneverksamhet utan ränta som snabbt blev populär. De små skivbolagens ekonomi var sällan annat än ansträngd, dålig och usel. Det faktum att SOM genom att driva in allt mer pengar i form av radiopengar, närstående rättigheter, kassettavgift osv. blev ekonomiskt stabilt ledde till att en förskottsverksamhet växte fram. Förskott på radiopengar blev för många en sista utväg när allt verkade hopplöst, men även som en finansieringsmöjlighet till nya projekt där man visste att pengar var på väg in. Detta upptog en hel del tid i styrelsen som dock i princip aldrig tappade pengarna utan lyckades återfå dem.
ncb
SOM hjälpte även till med att ordna ncb garantin för bolagen. Ncb krävde ju betydande belopp i garanti eller förskottsbetalning. Detta var ett betydande hinder för de flesta. Med SOM:s kollektiva garanti avlastades många betydande finansiella åtaganden. I dessa förhandlingar med ncb framkom att de stora bolagen slapp ställa ut dyra bank garantier, utan istället gav inter company garantier till ncb. Småbolagen fick dock hosta upp riktiga bankgarantier. Förhållandet till ncb var gott, men garanti frågan och en hel del annat rörande det s.k. standardavtalet visade med tydlighet att ncb och deras ägare STIM ofta gynnade de stora bolagen på de små bolagens bekostnad. SOM upphörde också med att förhandla separat med ncb i början av 90-talet och förde istället fram dessa synpunkter via IFPI. Det fanns allt oftare en samsyn mellan SOM och IFPI. IFPI:s överlägsna resurser vad gäller juridik och detaljkunskapen behövdes, inte minst sedan det blev allt mer komplicerade förhandlingar, uträkningar och avdrag och format som introducerades.
Nordiskt blir svenskt – NIFF blir SOM
Under hela 80-talet tillkom en mängd nya bolag, inte minst fler svenska. Ett stort antal somnade också snabbt in. Däremot försvann de danska och de få norska medlemmarna utan att ersättas av en ny generation. SOM blev successivt en svensk angelägenhet. Det var också ifrån Sverige den övervägande delen upphovsrättsersättningarna kom och det var trots allt runt dessa alltmer ökande intäkter som många besluts kunde tas. Det fanns en kassa att använda för möten och resor och projekt. Svenska pengar som skulle till svenska bolag. NIFF beslutade sig därför på årsmöte i Göteborg den 21 april 1989 för att byta namn till SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter).
I Danmark och Finland var det inga nationella organisationer som tog upp arbetet utan detta kanaliserades via IFPI. I Norge startades senare en nationell organisation, numera FONO (Foreningen Norske Plateselskaper). NIFF:s sedan länge aktiva norska bas MAI och Norsk Sam-Distribution hade lagts ner och dess drivande kraft Saemund Fiskvik blev senare istället VD för norska IFPI. I Danmark dröjde det ända till 2002 innan DUP (Danske Uafhængige Pladeselskaber) bildades.
SOM 1989 – 2005
IFPI -samarbetet
SOM har aldrig stått i något motsatsförhållande till IFPI. Tvärtom har den fundamentala synen på upphovsrätten varit gemensam och vägledande för båda organisationerna. Det har varit i den praktiska tillämpningen av denna, vad gäller t.ex. fördelning och distribution av upphovsrättsliga intäkter, som det i perioder funnits meningsskiljaktigheter och därmed problem.
Vid de tillfällen, som undertecknad i slutet av 70-talet för NIFF.s räkning, diskuterade fördelningen av upphovsrättsintäkter med Anders Holmstedt, dåvarande IFPI ordförande och EMI VD, var tonläget uppskruvat och det hela fortfarande starkt politiskt färgat. Att en liten uppstickar organisation med underligt namn kom och begärde att få insyn i hur pengarna fördelades av IFPI fick Holmstedt att bli rosenrasande över ”dessa jävla kommunister”. Musikrörelsens politiserande vokabulär, mediauppmärksamhet, kommersiella framgång och, var gäller Anders Holmstedt, den betydande generationsklyftan, var ingen stadig grogrund för samarbete.
Faktum kvarstod dock att den tidens IFPI faktiskt inte sköttes som man kunde förvänta sig att en sådan intresseorganisation skulle hantera medlemmarnas angelägenheter. Det var betydande belopp som aldrig distribuerades till de mindre medlemmarna. Framförallt då de som stod utanför IFPI. Detta ändrade sig sedan raskt under 80-talet, då det fanns en mycket konstruktiv dialog mellan NIFF/SOM och dåvarande VD Eddie Landqvist och juristen Lasse Gustavsson. Ordförande Holmqvists litanior hade gjort det tydligt för IFPI kansliet att man riskerade betydande problem om man hanterade IFPI som en privat angelägenhet för storbolagen. Den nya unga alternativa skivbranschen kunde inte ställas utanför gällande avtal och lagar p.g.a. politiska uppfattningar. Här fanns även ett visst tryck från IFPI International i London, som inte ville ha flera konkurrerande skivbolagsorganisationer, utan snarare snabbt få in dessa i IFPI och därför poängterade att IFPI var en upphovsrättsorganisation med ansvar att fördela alla medel till alla bolag och ej var en branschorganisation för de stora bolagens intressen.
Detta goda samarbete med IFPI ledde successivt till att alla kända befintliga potter med olika intäkter öppet redovisades och fördelades. Det innebar även att Grammis 1987 efter 15 års tystnad åter kom igång backat av hela branschen inklusive SOM. Nypremiären var förlagd till Grand Hotels Vinterträdgård och som en tidstypisk ödets nyck blev det en välavvägd blandning bland vinnarna och på scen. Nationalteatern ”Peter Pan” (Amalthea) och Ingemar Nordströms ”Saxparty 14” (Frituna) vann i Årets Barn respektive Årets Dans kategori och samsades med musikrörelse uppfödda Eldkvarn ”Himmelska Dagar” (EMI) och Peter LeMarc genombrott ”Peter LeMarc” (MNW) i kategorierna Årets Pop/Rock Grupp och Årets Pop/Rock Manlig. Laila Dahl vann kategorin Årets Religiöst (en kategori som snabbt försvann) och Benny Andersson hade lagt Abba bakom sig och vann folkmusik kategorin med ”Klinga Mina Klockor” (Mono Music).
En stor fråga som började bli avgörande var hur SOM skulle hantera den växande administrationen kring radiopengarna. SOM kom till en punkt där det var nödvändigt att investera i egna datasystem eller lämna över den tekniska hanteringen till IFPI.
Det var i detta sammanhang, vi är nu raskt framme i november 1994, som SOM beslöt att bli kollektiv medlem i IFPI, efter uppmaning om detsamma från IFPI. Därmed underströks den underliggande samsynen i det stora perspektivet, utan inskränkning i möjligheterna att även fortsättningsvis bevaka SOM medlemmarnas mer specifika intressen.
IFPI/SOM, SAMI och STIM
Det goda samarbetet ledde även till en mycket konstruktiv och framgångsrik politisk lobbying för att få utökad rättighetsskydd (i flera delar tillsammans med STIM och SAMI) och till ett enat producent led (mot STIM och SAMI) i frågor där SAMI och STIM var de vi skivbolag skulle diskutera fördelningen av inkommande medel med.
Rörande denna viktiga fördelning mellan organisationerna hölls ett avgörande möte 1979 på STIM, som då låg vid Tegnérlunden, mellan dåvarande STIM VD:n, Eddie Landqvist (IFPI), Yngve Åkerberg (SAMI) och Jonas Sjöström (NIFF) Mötet var det sista i en rad möten i ett försök att slutligen lösa hur de tre rättighetsinnehavarna skulle fördela den kassettavgift, som skulle införas av regeringen. Finans- och Justitiedepartementet hade klargjort att parterna själva måste komma överens och meddela regeringen före ett visst datum hur pengarna skulle fördelas mellan berörda organisationer. Tiden hade gått utan att avslut kunnat nås. Ingen ville ge med sig. Nu väntade departementen besked per telefon inom timmar eller så blev det inget av.
STIM hade begärt 50 % och var inte beredda att backa en millimeter. IFPI/NIFF menade att detta var vansinne och att 33 % möjligen var acceptabelt och korrekt, samt att SAMI snarare borde ha mindre, det var ju skivbolagen som led mest av kassettkopieringen. STIM var hårdnackat emot och la fram den ena internationella studien efter den andra för att bevisa att man hade rätt. Därtill menade man att man hade 50 % av ersättningarna vid radiospelning och mycket kassettkopierande skedde från radion. SAMI försökte leda i bevis att man representerade merparten av alla berörda skyddade länder, men hade stora problem med framställningen. Trycket ökade och kompromissen 40 % till STIM och 30 % till vardera IFPI/NIFF och SAMI växte fram som enda alternativet, som IFPI/NIFF skulle kunna godta. STIM:s VD gick rosenrasande och ringde regeringens representant i STIM-styrelsen och kom tillbaka med besked att denna kompromiss godtogs under protest och under galgen eftersom man inte ville ha bråk med departementet, varpå departementen ringdes upp och meddelades hur avgiften skulle fördelas enligt ”frivillig” uppgörelse mellan berörda upphovsrättsorganisationer. Den fördelningen blev sedan vägledande för hur medel från offentligt framförande och det utökade kopieringsskyddet fördelades mellan organisationerna.
Musikmässor, samlingsskivor och ExMS
1985 gjordes en första försiktig satsning av SOM att via Midem mässan sprida kassetter med musik från SOM-bolagen. Detta fortsatte sedan under flera år med ett antal skivor, kassetter och sedan CD skivor, där svensk musik presenterades. Även New Music Seminar i New York och senare tyska PopKomm blev utsatta för dessa samlingar. I Tyskland gjordes i början av 80-talet en rundtur till alla stora radiostationer med en presentation av svensk och norsk musik från SOM bolagen. Det var i och med detta som den s.k. LC (label code) började användas. Tyskarna krävde nämligen ett LC nummer för att spela musiken och SOM begärde och fick ett sådant av GvL (den tyska organisation som samlar in radiopengar för bolag och medverkande musiker) att användas av alla medlemmar. GvL upptog SOM som medlem och i ett antal år kom även en hel del pengar. Vid några få tillfällen var SOM även inblandat i nordiska samturnéer med band från Danmark, Norge och Sverige, som försökte hjälpa varandra hitta en publik. En presentation av svensk musik på svenska ambassaden i Tokyo hörde till de mer lyckade insatserna och öppnade upp för ett starkt intresse i svensk popmusik.
Under slutet av 80-talet och början av 90-talet var SOM aktivt för att få igång det som 1993 blev Export Music Sweden (ExMS). ExMS hade sin början i den gemensamma montern Sweden at Midem på mässsan i Cannes, där SOM tillsammans med Svensk Musik och deras etikett, Phono Suecia, och Rikskonserters etikett, Caprice, samlades runt en satsning på en svensk monter 1987. Det blev snabbt en stor framgång och samlade sedan successivt många av de mindre bolagens viktiga försök att nå ut internationellt, vilket snart också skedde.
I detta sammanhang blev frågan om att kunna avsätta vissa medel från samtliga upphovsrättsorganisationer till framåtsyftande branschåtgärder, som deltagandet i mässor en viktig fråga. SOM beslutade att ge visst ekonomiskt stöd till deltagande bolag. IFPI styrelsen som initialt var negativa till detta kom snart att ändra uppfattning och gav efter något år stöd åt de egna medlemmar som deltog i den svenska Midem montern. I och med denna samsyn fanns såväl den ideologiska som finansiella grunden för att skapa ExMS tillsammans med SAMI och Svensk Musik, som representerande STIM sidan. Framgångarna för svensk musik blev olja i maskineriet och det blev det nu också möjligt för branschen att uppträda enhetligt utåt. Automatiskt kom därför en hel del av ExMS styrka, lite motsägelsefullt, att ligga på det nationella planet. Musikbranschen kunde företrädas av en gemensam organisation representerandes alla delar av musikbranschen gentemot politiker och näringsliv. Detta var viktigt då det ju alltid finns en rädsla hos politiker, organisationer och näringsliv att hamna i knäet på särintressen, men i ExMS var hela branschen med och enig. I och med att SOM gick med som kollektiv medlem i IFPI 1994, kom SOM att företrädas via IFPI i ExMS styrelse.
Den svenska invigningen av Midem-mässan 1999 var ett viktigt statement för den gemensamma svenska branschen. ExMS har sedan fortsatt utvecklats och spelat en betydande roll för många bolags utlandssatsningar. Intressant är också att de stora bolagen som normalt sett inte deltog i Midem eller andra mässor också insåg värdet av att svensk musikexport främjades på detta sätt.
Kulturpolitiken
För SOM-bolagen har det historiskt varit av avgörande betydelse hur staten, främst via Kulturrådet, stött den smala fonogramproduktionen och turnéverksamheten i Sverige och utomlands. Dialogen om att få ett bra och fungerande stöd som leder till att bolagen blir oberoende av stödet har i princip förts sedan NIFF grundades. Det var ju med Fonogramutredningen 1974 (tack till Roger Wallis och Krister Malm), grunden lades för den nya kulturpolitiken på musikområdet. I den utredningen uppmärksammades speciellt behovet av stöd till de nya unga bolagen och grupperna. Dialogen med Kulturrådet har stundtals under åren fått bra genomslag och lett till positiva förändringar. Under andra perioder har Kulturrådet och Kulturdepartementet varit en besvikelse för SOM bolagen och besluten som tagits snarast missgynnat de oberoende bolagen. Den diskussionen lär fortsätta och här behövs SOM för att se till att stödet blir verkningsfullt och vettigt utformat.
För eller emot fonogramstöd var en gång i tiden en stor stridsfråga mellan IFPI och SOM, då IFPI som remissinstans avvisade förslaget om ett fonogramstöd. Det klargjorde en tydlig skillnad som dock många mindre IFPI medlemmar upprördes över och gav styrelsen bakläxa på. Idag verkar alla eniga om att det under åren mycket blygsamma stödet dock som helhet varit till stor nytta för hela branschen. Att det funnits, och att det fortsättningsvis förhoppningsvis i framtiden finns, en bred undervegetation av oberoende bolag verkar idag de flesta inse är en absolut nödvändighet för att bredden och kreativiteten i svenskt musikliv ska upprätthållas. När stödet åter var under utvärdering 2003-2004 bildade SOM och IFPI en gemensam arbetsgrupp. Något som gav ett gott resultat.
SOM och Internet
Det var 1994 som frågan om en SOM server togs upp och senare ledde till starten av Cable Cabal. Cabal var en satsning på att samla presentationer på webben från alla SOM bolag och bygga en svensk indie site och community, som man snabbt insåg att det hette. Cabal speglades sedan som helhet via den amerikanska pionjär siten IUMA (Internet Underground Musical Archive). Pengar till satsningen kom initialt från SOM och sedan tillkom en större summa från KK-stiftelsen och en mindre peng från Kulturrådet, samt lite server spons från Sun Microsystems. Detta tillsammans bekostade uppbyggnaden och underhållet under ett drygt år. Dessvärre var de många bolag som inte hade ordning på sin info och struntade i uppdateringarna. SOM beslöt därför när pengarna tog slut att avyttra Cabal till MNW som sedan fortsatte att driva det under något år. Till Cabal kopplades även en webshop som dock var för tidigt ute. Den utblivna försäljningen via nätet och dåligt underhåll gjorde att projektet så småningom rann ut i sanden. Så här i efterhand kan vi konstatera att projektet var långt före sin tid.
Redan 2001 gjorde europeiska (inklusive SOM) och brasilianska indies under ledning av AIM (SOMs motsvarighet i England) ett avtal med då mycket omdiskuterade Napster om försäljning av musik på näter. Tyvärr gick den affären om intet då Napster sedan blev stämt av major bolagen, gick i konkurs och sedan såldes till BMG. Avtalet visade dock på styrkan i att jobba tillsammans med gemensamma avtal och innebar att ett tjugotal SOM-medlemmar försäljning av musik på nätet under ett eller flera av de gemensamma avtal som AIM förhandlat fram såsom So-Net (Japan), Napster, Sony Connect och iTunes.
Swedish Indie Go
År 2000 tog Åsa Eklund på Exergy Records initativet till en klubb i England och kort därpå bildades en liten arbetsgrupp bestående av Mats Hammerman och Alf Olofsson som med stöd av UD, SOM, Kulturrådet samt de medverkande bolagen arrangerade 8 klubbkvällar på Londonklubben Borderline under rubriken Swedish Indie Go för att presentera ny svensk spännande musik för den engelska musikbranschen. Utöver dessa gjordes även uppträdanden på In the City och en del andra klubbar under Swedish Indie Go flagg. Upplägget var ett stort band (ofta från någon major) samt två nya intressanta indieband på varje kväll. Ett upplägg som fungerade mycket bra och för det mest så var det i stort sett fullsatt. Dessa klubbspelningar blev dessutom språngbräda för rejäla utlandslanseringar för t.ex. Soundtrack of Our Lives och Eskobar. Tyvärr drabbades de två sista kvällarna av avhopp och drog inte alls lika mycket branschfolk som de tidigare så efter dessa lades projektet ned. EXMS tog konceptet vidare till Paris där de gjorde ett tiotal mycket lyckade spelningar under rubriken Swedish Indie Go.
Internationellt samarbete och Impala
Det har i många år varit en diskussion i Sverige och övriga Europa hur oberoende bolag som saknar lokal representation ska kunna få tag i sina upphovsersättningar. Denna fråga har ju blivit än mer angelägen efter det uppsving internationellt som svensk musik haft. Även om merparten av dessa pengar sannolikt inkasseras av licenspartners i de olika länderna och att detta sedan kan regleras avtalsmässigt mellan licenstagare och licensgivare, så är det mycket otillfredsställande att dessa ”radiopengar” inte kan clearas mellan länderna. Dels för att betydande belopp inte härrör från lokal licensiering men också då det är hopplöst att kontrollera vad man eventuellt har att kräva.
En flora av mer eller mindre underliga anledningar till detta har presenterats och det finns ett ofrånkomligt och karaktäriskt drag av ovilja hos i princip samtliga organisationer till att ordna detta. En ovilja som tycks bero på att dessa ofördelade medel föder de inkasserade organisationerna på ett för dem fördelaktigt sätt. Detta är en institutionssjuka och en stat i staten-tendens som alla bolag nu börjar kräva ett slut på. Fonogramproducenternas pengar oavsett land de härrör ifrån eller bolagets hemvist, så länge vi talar om Europa, ska fördelas ut och inte användas lokalt enligt organisationsbyråkratins gottfinnande. Här är vi förhållandevis lyckligt lottade i Sverige där denna byråkrati i mycket saknas, men frågan måste aktivt drivas inom Europa. Att som enskild producent bli medlem i organisationer runt om i Europa för att få del av pengarna är inte praktiskt genomförbart. Ett musikförlag skulle aldrig acceptera att deras intäkter stannade i de lokala STIM sällskapen för att de själva inte var direkta medlemmar i dessa utländska sällskap. Inte eller skulle någon förläggare acceptera att fylla i mängder av blanketter på de lokala språken för att kunna registrera sig. Men det är de mindre skivbolagens verklighet i Europa 2005.
Denna fråga och en mängd frågor relaterade till EU samordning (en allt större del av stödpengarna till kultur och IT satsningar i Europa kommer från EU), diskuterades allt mer mellan oberoende bolag i Europa under 90-talet. Detta ledde till bildandet av Impala i april 2000. Impala med säte i Bryssel är tänkt att vara ett europeiskt SOM. Impala har medlemmar från de flesta länder och till dem hör de systerorganisationer till SOM, som vuxit fram i t.ex. England, Frankrike, Spanien och Tyskland. SOM var en av grundarna av IMPALA och är sedan starten medlem. Mer om Impala kan man läsa på www.impalasite.org.
Manifest
Vid årsmötet 2001 väcktes frågan om en indieaward och efter en högljudd debatt inom IFPI, om Grammis skulle ta hänsyn till kommersiella framgångar vid bedömandet eller inte, sjösatte SOM 2003 sin egen branschutmärkelse Manifest. Manifest var ett sätt att uppmärksamma alla de genres och all den kreativitet som Grammis och andra stora evenemang missar eller inte är intresserade av. Efter debatt backade dock IFPI i frågan om kommersiella hänsyn i bedömningen, men den första Manifestgalan visade på ett behov av en indieutmärkelse och galan har ökat i betydelse för varje år.
SOM och framtiden
En organisation som SOM fyller sannolikt ett betydande behov eftersom de facto lever vidare efter 30 år av väldig omdaning i musikbranschen. Att antalet medlemmar nu är större än någonsin visar att det finns ett stort behov hos de svenska bolagen att även fortsatt organisera sig för att göra sina åsikter hörda. Den väldiga omstruktureringen i branschen, där det nu är fyra bolag som helt dominerar den internationella marknaden, har visat för alla (sannolikt även för politikerna) hur livsviktigt det är för musiklivet med en bred och vital flora av mindre bolag. Allt som kan göras för att dessa bolag ges en rättvis möjlighet att nå ut på marknaden, vare sig denna består av fysiska varor eller digitala överföringar, är en investering i mångfald och kreativitet. Balansgången mellan stöd och rättvisa marknadsmässiga villkor går bara att upprätthålla genom diskussion med bransch och myndigheter. Nödvändigt skydd genom upphovsrättslagsstiftningen kommer alltid att vara en grundläggande fråga för musikbranschen. För att klara det viktiga lobbyarbetet behövs en stark organisation.
Behovet av att vara organiserad blir även påtagligt i ett Europa perspektiv, då alltfler beslut och lagar tas inom ramen för EU. Det finns idag mycket att göra för att skapa ett bättre internationellt nätverk och skydd för mindre bolag. Det är en fråga som IFPI och deras huvudmän inte har primärt intresse av att driva och där SOM och Impala verkligen behövs.
Musikrörelsen var en i mycket unik nordisk och framförallt svensk företeelse. Det var här diskussionen om independent bolagens agenda och organisation först togs i Europa. Den independent våg som drog fram i början av åttiotalet i samband med punken avsatte djupa spår i England med bolag som Rough Trade, Factory, Beggars Banquet och Virgin – men man kom inte igång med ett organiserat samarbete förrän 2000 då AIM startades. I den bemärkelsen har SOM en hel del att lära ut till andra organisationer när det gäller hur man hanterat samarbetet och diskussionerna med branschen, staten och kollegorna. SOM är i en gyllene medelålder och kan gott sträcka på sig.
Jonas Sjöström, 2003
Text till SOMs jubileumsutställning 2014 på Abba Museet/Swedish Music Hall of Fame författad av Jonas Sjöström och Claes Olson:
2003 – KRISÅREN
I slutet av 90-talet öppnades de första dörrarna till ”den digitala framtid” med musikdistribution på nätet som vi idag tar för given i form av bl.a nedladdning och streaming. Men 2000-talets första år kom helt att präglas av den illegala marknaden på nätet, då aktörer som Napster och The Pirate Bay nästan lyckade lamslå hela den globala skivindustrin. 2003 sjönk försäljningen med närmare 15 % och under de kommande åren fortsatte raset…
Redan 1994 försökte SOM lansera Cabel Cabal som var ett första försök att använda sig av internets möjligheter. Några år senare satsade MNW på den bärbara mp3-spelaren Diamond Rio. Men det var inte förrän iTunes introducerades i Sverige 2006 som man började våga hoppas på en legal musikmarknad på nätet. Och det var först när Spotify ytterligare några år senare börjat etablera sin modell med strömmad musik som man lyckades hejda den hotfulla utveckling som ett tag hotat att utplåna inte bara de oberoende musikbolagen, utan även de stora internationella majorbolagen.
2003 arrangerades Manifestgalan för första gången. Manifestgalan anordnas sedan dess årligen av SOM och premierar de oberoende svenska skivbolagens produktioner. De första åren arrangerades galan i samarbete med Fritz Corner, men de senaste åren har galan genomförts med SOM i samarbete med många andra musikorganisationer. Med tiden har Manifest även utvecklats till att omfatta såväl konferenser som lokala galor och musikbranschseminarier runt om i landet.
2005 gjorde SOMs digitalgrupp genom samarbete med engelska AIM avtal med de flesta nya digitala tjänster som gjorde att SOMs bolag låg i framkant när den digitala musikdistributionen började ta fart. 2008 var SOM en av initiativtagarna till skapande av Merlin – en global förhandlingspart mot de digitala tjänsterna.
2014 – ETT MÅNGFALDIGT OCH INNOVATIVT MUSIKLIV
Den stora bredden i SOM:s medlemsregister lever verkligen upp till organisationens målsättning om ”ett mångfaldigt och innovativt musikliv” som genom åren har varit en gemensam arbetsplattform för närmare 1000 unika skivbolag.
Den musikaliska bredden är idag större än någonsin. I medlemsbolagens kataloger återfinns idag såväl pop, rock, heavy metal, punk, hip-hop, electronica/synt och modern dansmusik som jazz, folkmusik, visa, americana, dansband och konstmusik.
Den musikaliska bredden till trots har dock de oberoende skivbolagen långt ifrån någon dominerande roll på den svenska musikmarknaden. 2014 svarar de tre stora s.k. majorbolagen Universal Music, Warner Music och Sony Music för uppskattningsvis 90-95% av musikförsäljningen i Sverige. Detta trots att förhållandet ifråga om antalet musikproduktioner snarast kan sägas vara det omvända, då de oberoende bolagen svarar för en uppskattningsvis tio gånger så stor utgivning som de tre majorbolagen.
I SOM:s stadgar står det bland annat att man genom kulturpolitisk verksamhet, särskilt inom musikens område, ska skapa förutsättningar för ett mångfaldigt och innovativt musikliv med demokratiska värderingar. 40 år efter det att organisationen bildades går arbete oförtrutet vidare.
2024 – En pigg 50-åring
När vi gjorde vår medlemsundersökning 2020 – mitt under pandemin – så kunde vi konstatera att, trots den pågående krisen, fanns det då fler och starkare indiebolag än 2008 då vi gjorde den första undersökningen. De senaste tio åren har SOM gått från 270 till 340 medlemmar och pandemin visade på styrkan av att finnas i ett sammanhang. Vi fick många nya medlemmar och genomförde många utbildningar över nätet under dessa år.
Antal kvinnor/icke binära har ökat och är nu ca 35% mot knappt 10% 2008. Men mer återstår att göra på det området.
Manifestgalan har blivit en etablerad självklarhet och seminariedelen Manifest Talks har kompletterats med andra utbildningssatsningar som Artist Only, Indie Business Toolbox och Nordic Indie Label Conference. Samarbetet med andra organisationer har utökats. Genom Impala och WIN har SOM en röst ut världen.
Tack vare stöd från Statens kulturråd har vi kunnat delta i olika utlandsaktiviteter som Die Neue Schweden och skicka band och bolag till Live at Heart, Tallinn Music Week och The Great Escape.
Idag har majorbolagen en minskande andel av musikförsäljningen samtidigt som de digitala tjänsterna fylls med mängder av musik. Självsläppande artister är en självklar del av det musikaliska ekosystemet och många av dessa är med i SOM. Liksom många av de stora oberoende bolagen.
Utmaningarna är många men idag är nätverken större och engagemanget oförändrat starkt. Jämställdhet, klimatanpassning, representation, rättvis distribution av rättighetsmedel och en jämlik spelplan kommer fortsatt vara viktiga frågor för föreningen.
Vi ser fram emot de kommande 50 åren!
